Fria Tidningen

Endimensionellt om konstnärslöner

Ska vissa medborgare – i det här fallet kulturarbetare – ha rätt till medborgarlön, bara i egenskap av yrkesutövare? Diskussionen förs främst av kulturarbetarna själva, och det mest framträdande och legitima argumentet för statlig inkomstgaranti till kulturarbetare är att det är viktigt att kulturen står fri från ekonomiska intressen.

Utan en statlig inkomstgaranti kommer kulturarbetare att vara tvungna att sälja sina tjänster på olika sätt. För att få pengar till mat och hyra kan de tvingas ta uppdrag av diverse aktörer med ekonomiska intressen, vilket även påverkar deras kulturella produktion. Arbetar man på uppdrag av någon är man givetvis inte fri, utan (direkt eller indirekt) styrd av sin uppdragsgivare.

Är ens uppdragsgivare ett företag med vinstintressen (vilket oftast är fallet om det inte är staten som betalar lönen) kommer detta att påverka det man producerar – arbetsgivaren måste ju vara nöjd med produkten för att man ska få betalt för sitt arbete.

I dag ser många kulturarbetares verklighet ut precis så. Det skrivs och produceras musik, artiklar, böcker, film, och mycket annat som det aldrig någonsin betalas ut en krona i lön för. Varför inte? Därför att distributörerna av kultur har ett vinstintresse, och detta vinstintresse styr vad som passerar, vad som ges ut. Självklart påverkar det här kulturen.

Kulturarbetaren har ett val: producera sådant som är kommersiellt gångbart och dina produkter kan komma att passera, det vill säga det kommersiellt gångbara avlönas. Resten gör det inte.

Då kända kulturprofiler som Nina Björk, Åsa Linderborg med flera i samlad trupp argumenterar för en statlig lön till kulturarbete är det denna ofrihet som åsyftas. Det finns ett självändamål i att kulturen fortsätter att vara fri från kommersiella intressen, därför är det viktigt att staten avlönar kulturarbetare så att de slipper sälja sig. Så långt allt väl, men diskussionen blir ofta alltför endimensionell.

Självklart är det viktigt att kulturarbetare kan agera och producera helt fritt, utan ekonomiska intressen som kontrollerar vad som släpps igenom – men varför har diskussionen enbart kommit att omfatta kulturarbetare? Samma sak borde kunna gälla också beträffande en rad andra yrkesgrupper. Anställda inom bilindustrin är ett bra exempel.

De styrande aktörerna inom bilindustrin har alla ekonomiska intressen, vilket naturligtvis avspeglar sig på produktionen. Olika ägarstrukturer uppvisar ett komplext nätverk av karteller, nepotism, stater som vill hålla nere arbetslösheten genom många anställda inom industrin, ägare som investerat stora summor i oljeindustrin och så vidare.

Det råder ingen tvekan om hur innovativa produktutvecklarna inom bilindustrin är, men de som betalar deras löner är trots allt bilföretagen – vilka givetvis är aktörer med ekonomiska intressen. När det gäller bilindustrin är detta så självklart att det knappast ifrågasätts längre. Dock bör vi börja göra just detta, eftersom de ekonomiska intressena påverkar det som produceras, precis som inom kulturområdet.

Jag skulle vilja påstå att de ekonomiska intressena hos dem som avlönar personer inom bilindustrin är minst lika förödande för resultatet, om inte värre, som hos dem som i dag avlönar flertalet av kulturarbetarna.

Genom att individer inom bilindustrin inte kan agera och producera fritt, utan ekonomiska intressen som ligger bakom och kontrollerar vad som släpps igenom, så kommer det som produceras att motsvara ägarnas önskemål. I dag är det liktydigt med bilar som drivs på olja och inte håller så länge som tekniken tillåter.

Bilar går sönder därför att du ska köpa en ny, inte för att man inte kan bygga bättre. Det kan man. Bilar drivs av bensin därför att de som äger stora delar av bilindustrin också har vinstintressen i oljeindustrin. De drivs inte av bensin därför att man inte kan bygga bilar som drivs på ett miljövänligare sätt. Det kan man.

Således vill jag även fortsättningsvis slå ett slag för kulturarbetarnas inkomstgarantier, men låt diskussionen om statlig lön omfatta även andra yrkesgrupper. Bilindustrin är bara ett exempel, du kan säkert komma på en rad andra där det är viktigt att inte styras av ekonomiska intressen.

Fakta: 

Krönika

Inkomstgaranti

Den 26 maj 2010 beslutade riksdagen att avveckla den statliga inkomstgarantin. De 157 kulturarbetare som redan innehar den livslånga garantin berörs inte av beslutet. För år 2010 är summan 212000 kronor, men beloppet minskas i relation till andra inkomster.

• Lena Cronqvist, Carl-Johan De Geer, Manne af Klintberg, Maj Wechselmann, Stefan Jarl, Gunilla Ambjörnsson, Nina Burton, Lennart Hellsing, Sven Lindqvist, Jan Myrdal, Monica Dominique och Bruno K Öijer är några av dem som innehar inkomstgarantin.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Mer klarspråk från intellektuella, tack

Nyligen var som bekant filosofen Slavoj Zizek i Stockholm. Nej, jag närvarade inte vid hans föreläsningar eftersom jag inte är i Sverige. Jag befinner mig på Cornell university i New York och fick istället möjligheten att se Nancy Fraser hålla tre föreläsningar på temat kapitalismens kris.

Fria Tidningen

SL procentfifflar om inställning till reklam

I sin blogg på wordpress.com skrev Fredrik Edin den 11 oktober om reklam i tunnelbanan. Bland kommentarerna till blogginlägget finns en person med signaturen Mikel. Han hade mailat till SL för att uttrycka sin frustration över den mängd reklam som finns i kollektivtrafiken och fick till svar att 7 av 10 resenärer är positiva till reklam och vill se mer av denna.

Stockholms Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2024 Fria.Nu