Det är uppenbart att Amir Chamdin och manusförfattaren Antonia Pyk har sneglat en hel del på Walk the line, James Mangolds hyllade film om Johnny Cash, vilket i sig inte är konstigt. Men där Walk the line lyckades med att fånga personen bakom myten misslyckas Cornelis.
Cornelis Vreeswijk hade en förmåga att skriva briljanta låtar, både text- och musikmässigt, och var dessutom en estradör av rang. Men hur låtarna kom till och var hans förmåga kan ha kommit ifrån nämns inte. Löpsedlar och rubriker får agera filmens berättare och hur personerna som var involverade egentligen kände, eller kan ha känt, ges inget utrymme för. Det görs enkla nedslag i vissa händelser, och många viktiga personer fladdrar bara förbi. Fred Åkerström, fenomenalt gestaltad av David Dencik, var en högst betydelsefull person i början av Vreeswijks karriär och hans medverkan i filmen börjar lovande för att sedan förpassas till en parantes.
Vad som hela tiden saknas är ett sammanhang, är det rubrik-Cornelis eller karriär-Cornelis eller personen Cornelis som är fokus? På 100 minuter går det inte att täcka allt och då väljer Chamdin att ta lite här och lite där istället för att fokusera på en röd tråd. Återblickarna till barndomstraumat är inte särskilt relevanta utan känns mer som ett alibi, som ett sätt att få med ett djup när det saknas i filmen i övrigt.
Det är egentligen bara i skildringen av relationen till sonen Jack, ”Prinsen”, som något av det personliga som filmen i övrigt skriker efter kommer fram. Något som kanske kan bero på att Jack Vreeswijk har varit involverad i arbetet med filmen och bland annat skrivit originalmusiken.

Hans-Erik Dyvik Husby, alias Hank von Helvete, i huvudrollen är den som i mångt och mycket bär filmen, han är med i nästan varenda scen och gör en väldigt fin och äkta rolltolkning. Dessutom kan det inte vara lätt för en norrman att få till Vreeswijks släpande stockholmska. Skådespeleriet är genomgående bra, även om valet av en lundensisk komiker som Anders Burman är lite märkligt. Johan Glans är jätterolig, men han är ingen skådespelare. Och Anders Burman är inte skånsk.
Det finns framförallt tre saker som lyfter filmen; musiken, slutet och Lina Nordqvists scenografi. Miljöerna är häpnadsväckande välfångade och självklara. I övrigt verkar det som om det mesta arbetet har lagts ner på musiken. Vissa låtar sjunger Hans-Erik Dyvik Husby med en klar röstlikhet och i vissa låtar mimar han till Cornelis Vreeswijks inspelningar. I båda fallen är det skickligt utfört.
Slutet är vemodigt och kärleksfullt på samma gång och ger en go känsla i magen när eftertexterna rullar. Blir det en hype i samband med filmen som gör att Cornelis Vreeswijks musik hamnar på listorna igen är den välkommen. En del musik kan man aldrig få nog av.