Europa går en mörk framtid till mötes | Fria.Nu

Recension


Fria Tidningen

Europa går en mörk framtid till mötes

Andreas Nuottaniemi har läst Mattias Gardells bok Islamofobi.

”Turken kommer! Turken kommer!” För inte så länge sedan hotade europeiska vuxna sina olydiga barn med de blodtörstiga ottomanernas illdåd. Även för kontinentens vuxna framstod turkarna som tämligen skräckinjagande. Rädslan kopplades samman med ottomanernas religion och aktiverade därmed gamla fördomsmönster: muslimer påstods bland annat ha lierat sig med antikrist, samtidigt som de ansågs vara särskilt underbegåvade och karaktärslösa, och sakna kontroll över sin sexualdrift. Med sina dunkla sinnen konspirerade dessa ”djävulens verktyg”, som Martin Luther uttryckte det, dessutom ständigt för att erövra och betäcka den fria, kristna världen.

Under en stor del av Europas historia har påståenden som dessa ansetts som självklart sanna. Grundberättelsen har varit att muslimer är allt som ”vi” inte är. Under det kalla kriget lurades vi för en tid att tro att denna motsättning var förpassad till historieböckerna men nu, konstaterar religionshistorikern Mattias Gardell i sin nyutkomna och helt oundgängliga bok Islamofobi, är vanligtvis sansade människor återigen på jakt efter muslimerna.

Inte bara Sverigedemokrater och andra högerpopulister, utan även många liberaler lyfter i dag fram Islam och Muslimen som hot mot ”våra europeiska värderingar”. Rasifieringen av muslimer har i själva verket blivit så normaliserad att den i offentliga sammanhang kan reproduceras av människor som i samma andetag bestämt tar avstånd från all form av rasism. Och ingen tycks reagera!

Nu när alla så unisont pekar ut Sverigedemokraterna som de onda är det kanske än viktigare att, som Mattias Gardell gör i sin bok och som bland andra Andreas Malm och Göran Larsson gjort före honom, påvisa hur djupt islamofobin penetrerar den samtida samhällskroppen. Det är inte alls förbehållet några få extremister att framställa islam som ett monolitiskt hot eller muslimer som ett problematiskt inslag i det liberaldemokratiska samhället. Det görs hela tiden, och av debattörer som knappast får någon pariastämpel för det. Den av liberaler omhuldade skribenten Ayaan Hirsi Ali har till exempel publicerats åtskilliga gånger i tidningar som Expressen och Sydsvenska Dagbladet, trots att den röda tråden i hennes argumentation är framställningen av islam som ett medeltida, irrationellt och våldsamt hot mot modernitet, upplysning och frihet.

På senare tid har hon dessutom gått steget längre, och hävdar numera att västvärlden inte befinner sig i krig mot terror utan mot ”islam”, och att ”problemet med muslimer är att de är muslimer”.

Byt ut islam mot judendom och muslimer mot judar. Hur ”provocerande” och ”tankeväckande” är det nu?

Mattias Gardell visar i sin ambitiösa idéhistoriska genomgång att islamofobin går nästan lika långt tillbaka i den europeiska historien som antisemitismen. De figurer som växte fram i Europas barndom och vidareutvecklades under historiskt viktiga perioder som korstågen och kolonialtiden är, menar han, i allt väsentligt de som utgör ingredienserna i dagens islamofobiska brygd.

Det går också att se hur den islamofobiska praktiken lånar både stil och innehåll från sin kusin antisemitismen, som i den absurda konspirationsteorin om Eurabia – där muslimer i Europa framställs som femtekolonnore, inbegripna i ett avancerat stormaktsspel med islamiseringen av västvärlden som slutgiltigt mål.

Så talades det för inte så länge sedan om den judiska befolkningen i Europa. Men medan antisemitismen tappat sitt momentum efter andra världskrigets illdåd, är det plötsligt legitimt att med samma medel ge sig på den muslimska minoriteten. ”Den som tar sig för att rita en judesugga skulle inte framstå som lika originell som den som avbildar profeten som hund”, konstaterar Gardell avmätt och tillägger, lätt ironiskt: ”I dag skulle redaktionerna i våra ledande dagstidningar kanske inte bestämma sig för att publicera judesuggan i en samordnad aktion för yttrandefriheten.”

Det är en mörk tid i Europa. Mycket tyder dessutom på att vi går en mörkare framtid till mötes. De hoppingivande ljusen är de fickor av motstånd som växer fram i reaktion mot islamofobins utbredning – men också de förändrade attityder hos majoritetsbefolkningen som besynnerligt nog löper parallellt med den offentliga demoniseringen av muslimer.

Mattias Gardell själv är, som han skriver, ”pessimist på kort sikt, och optimist på lång sikt”. Just för tillfället, med bruna valframgångar och liberalers tilltagande illiberalisering, är det lätt att dra paralleller till europeiskt 20- och 30-tal. Det finns dock avgörande skillnader som gör att liknelsen inte får dras för långt, menar Gardell. Till skillnad från Andreas Malm, i Hatet mot muslimerna, ser Gardell inte en annalkande ”slutgiltig lösning” i den tilltagande islamofobin. Muslimer är för många för att utrotas och utgör dessutom majoritetsbefolkning i många samhällen utanför Europa.

Redan nu ser vi också tendenser på att de islamofobiska föreställningarna hos folk i allmänhet avtar. Orsaken är enkel: ökad kontakt mellan människor. I takt med att människor som betecknar sig själva som muslimer blir ett allt vanligare inslag i det svenska samhället vittrar grumliga fördomar bort. De var inte så konstiga när allt kom omkring. De var som du och jag.

Se där, en strimma av ljus i skymningen. Så småningom, och med god hjälp av outtröttliga folkbildare och aktivister som professor Gardell, når förhoppningsvis dessa insikter även den politiska och kulturella elit som i dag gör allt för att göda hatet.

Fakta: 

Litteratur

Islamofobi Författare: Mattias Gardell Förlag: Leopard

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Pimpa kommunismen

Recension

Pål Steigans bok En gång skall jorden bliva vår är ett angeläget försök att utifrån en nordisk horisont förmedla det akuta läget i dagens samhälle, skriver Andreas Nuottaniemi.

Fria Tidningen

Drabbande kärleksbudskap från Blameful Isles

Recension

Blameful Isles is dope! Det skrev Talib Kweli på sitt Facebookkonto efter att ha upptäckt det svenska bandet Blameful Isles. Så rätt han har i detta. Lysande på de tre föregående albumen och än bättre på nya dubbelalbumet Pleroma, skriver Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

© 2021 Fria.Nu