Skånes Fria

Knausgård säger hur det är att vara människa

Den norske Malmöbon Karl Ove Knausgård är aktuell med romansviten Min kamp, vars första del nu utkommer på svenska. Författaren Kristian Lundberg har läst en text som väcker tankar kring gränsen mellan fakta och fiktion.

Identitet. Språk. Den glidande gränsen mellan fakta och fiktion. Att i en skönlitterär text skriva: allt det jag berättar om är sant, blir det då sant? Kan man utgå ifrån att den skrivande människan ska vara ett objektivt vittne, en berättare som iskallt redogör för faktiska skeenden? Nej. Nu när jag skriver den här texten så är det en sen lördagskväll. Vinden är svag, lätt. Temperaturen är omkring tio grader. Himlen är svart, enstaka stjärnor isar i den kalla rymden. Det är en av årets sista månader.

Under en kort mycket intensiv tid har jag nu läst Karl Ove Knausgårds märkliga hybridtext som finns samlade under namnet Min kamp och så följs den provocerande titeln med nummer: Min kamp 1, Min Kamp 2, Min Kamp 3, etc. Det rör sig om tusentals boksidor som in i minsta detalj följer ”Knausgård” - och som redogör för minnen och ihågkomster. En far. En bror. En mor. Ungdom. Kärlek. Avsked. Födelse. Död.

Jag är ensam hemma ännu en stund och jag passar på att stjäla mig tid att skriva: disken får stå, likaså tvätten. Jag är 44 år gammal och jag är inte längre rädd. Från min skrivbordsplats kan jag numera se rakt ut över det som för inte så länge sedan var min arbetsplats, nämligen det område som kallas för Yarden. Om natten lyser strålkastarna över den gigantiska parkeringsplatsen och jag kan se vaktbolaget köra sin staketrunda med jämna intervaller. Jag lever här, i dessa rum som min son och jag hyr in oss i, på femte våningen i ett hyreshus.

Jag skrev en kort bok om min tid på Yarden och det märkliga skedde en eftermiddag – att jag sitter vid mitt skrivbord och ser ut över min gamla arbetsplats, samtidigt som jag blir uppringd av en vän från just den platsen. Han behöver hjälp. Och jag kan ge honom den. När han ringer mig så skriver jag på en självbiografisk berättelse som utspelar sig innan och under min tid på Yarden. Dikt och verklighet flyter samman och jag beslutar mig för att väva in samtalet i romanen.

Får man göra så? Ja. Detta kan vara inledningen i ett resonemang som ska mynna ut i ett slags estetiskt ställningstagande som konkretiseras i Karl Ove Knausgårds romanserie Min kamp - märk väl att jag medvetet kallar det för romanserie och inte en självbiografisk dito. Men min berättelse om Knausgård börjar innan dess, nämligen med att jag en eftermiddag nere på Gregers antikvariat blir tillfrågad av en norsk reporter om jag hade sett Knausgård i kvarteren. En ytterst märklig fråga. Men jag sade nej, för så var det. Inte bryr jag mig om var han promenerar, eller? Och just då, efter den frågan om jag hade sett Knausgård i kvarteren, så började jag titta efter honom när jag promenerade genom området Triangeln i Malmö. Och en dag såg jag honom från ett bussfönster. Det förändrade ingenting.

Varför denna enorma uppmärksamhet, varför denna upptagenhet, dessa orimliga krav som plötsligt riktas mot en norsk samtida författare? Ett svar: för att han inte är konsekvent och för att han inte låter presentera sig som en helgjuten figur. Det är i sprickorna, i det sönderkrackerlerade ”Knausgård” som man antydningsvis kan få en bild av personen bakom projektet. Omvärlden kräver autencitet för ett projekt som är mer eller mindre fiktivt, litterärt. Är det rimligt? Nej. Livet är grymt och det är kalejdoskopiskt. Det är väl få saker som blir så svårhanterliga som när man närmar sig ett biografiskt material med en skönlitterär skalpell, för vem ska man vara trogen, den icke kronologiska livsberättelsen eller det dokumentära faktiska innehållet? Och, det jag berättar blir naturligtvis färgat genom mitt litterära subjektiva medvetande. Eller hur? Är det verkligen så nu att jag sitter vid ett skrivbord där jag kan se ut över Yarden? Blev jag uppringd av en vän, eller är det bara en omväg jag tar för att skapa en förståelse? Är det en intressant fråga? Nej. I Yarden skrev jag biografiskt om min far, lämnade ut min mors sjukdom. Får man göra så? Ja. Det är enkelt och svårt. En av invändningarna mot Knausgårds romanprojekt är att han skriver om verkliga personer och att det blir att passera en moralisk gräns. Ja. Så är det. Så måste det vara. Den som skriver blir den som äger berättelsen. Det man också glömmer är att hans projekt är en slags inre moralisk självrannsakan, samma slag av rannsakan som Sonnevi och Norén sysslade med i sin sjuttiotalsdikt.

Det är först när det blir prosa som det blir problematiskt. Eller hur? Att skriva prosa är mer dokumentärt än dikt i sitt tonfall, sitt upplägg. Knausgård använder den självbiografiska romanformen för sitt projekt, men en stor del av samtidskritiken verkar förväxla hans romankonst med ett slags behov av autencitet, där författaren som skriver sin biografi ska lyftas ut från romanen och placeras i världen, i verkligheten. Så. Knausgård kom där på gatan, passerade Systembolaget vid Triangeln och jag åkte förbi i bussen. Det var inte ett stort ögonblick. Det var inte litteratur. Det blir bra eller dålig litteratur när vi bestämmer oss för att det är så, dikt eller roman – och då försvinner också det dokumentära sanningskravet.

Vi skriver, vi är inte förslavade under en verklighet som ändå inte går att fastställa som en objektiv klinisk rättvisa. I Min kamp 1 som nu utkommer på svenska möter vi texten på två nivåer, mikroskopiskt och allmänmänskligt, och mellan dessa gränser skapas det stor litteratur. Knausgård har en vacker intensiv prosa, den glider fram. Om det är biografiskt, om det är sant? Är det ens en intressant fråga? Att han säger hur det är att vara människa är det enda som intresserar mig.

Fakta: 

Litteratur
Min kamp 1
Av: Karl Ove Knausgård
Översättning: Rebecca Alsberg
Norstedts förlag

 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu