De glömda och förträngda offren
Killen som delade ut flygblad utanför Berlins Philharmonie var förbannad. ”Sluta att kalla det eutanasi! Det handlar om ett massmord, utfört av läkare!”
Några förbipasserande på väg från en söndagspromenad i Tiergarten stannar till vid den lilla klungan människor som samlats runt en hög med blommor på trottoaren och får programblad med texten ”Minneshögtid för offren för ”eutanasi” och tvångssterilisering: likaberättigande och kompensation nu!”. Min tyska väninna lägger ned sina medhavda blommor och läser inskriptionen på minnestavlan. ”Offren var fattiga, förtvivlade, upproriska eller i behov av hjälp. De kom från psykiatriska kliniker och barnsjukhus, från ålderdomshem och vårdinrättningar, sjukhus och läger. Offrens antal är stort; ringa antalet dömda gärningsmän”.
Uppskattningsvis 70 000 funktionsnedsatta och psykiskt sjuka mördades inom ramen för nazisternas officiella ”eutanasiprogram” 1939-41, även kallat Aktion T4 efter högkvarteret på Tiergartenstrasse 4. Ytterligare 200 000 personer från olika anstalter, krigs- och straffångar, beräknas ha mördats fram till krigsslutet 1945. Min tyska väninnas mormor vägde 42 kilo när hon dog på ett mentalsjukhus utanför Berlin. Om döden berodde på att hon avsiktligt fick svälta ihjäl eller på en dödlig injektion är oklart.
Adressen Tiergartenstrasse 4 existerar inte längre. Det sönderbombade huset revs efter kriget och blev ändhållplats för några av Västberlins busslinjer. Först på 80-talet lades en minnestavla ner i marken, de ”glömda offren till ära”. Men få förbipasserande lägger märke till den, än färre stannar och läser. Ibland har någon hund ansett den lämplig som offentlig toalett.
Sedan 2007 driver stiftelsen Topographie des Terrors ett projekt där engagerade medborgare, anhöriga och representanter för handikapp- och psykiatriorganisationer diskuterar hur platsen ska utformas så att den ”dels förevigar minnet av offren för patientmorden, dels ger information om ”eutanasi”-programmet, dess förövare och åskådare”, enligt initiativtagaren Andreas Nachama på minnesdagen för nationalsocialismens offer den 27 januari 2010. Under 2010 förväntas Berlins stad utlysa en internationell tävling om platsens framtida konstnärliga utformning.
En av de aktiva i projektet är Sigrid Falkenstein, vars intellektuellt funktionsnedsatta faster Anna tvångssteriliserades 1935 och i mars 1940 transporterades till slottet Grafeneck där hon som de andra patienterna gasades ihjäl omedelbart efter ankomsten. Kropparna brändes och askan fördelades godtyckligt på urnor som sändes till offrens familjer. Ledande SS-officerare från Aktion T4 blev senare ansvariga för upprättandet av förintelselägren i Polen.
Fram till 2003 visste Sigrid inte vad som hänt hennes faster, bara att hon tagits in på en anstalt och dött ung. Hennes enträgna efterforskningar i Annas historia har hon dokumenterat på en informationsspäckad webbsida.
”För mig handlar det numera inte främst om Annas minne utan om att öka allmänhetens medvetande”, säger Sigrid. Många av de anhöriga har skam- och skuldkänslor. Min far växte upp i ett samhälle som var genomsyrat av eugeniskt tankegods. Att ha en syster som var ”ärftligt sjuk” och betraktades som ”ovärdigt liv” var ett tabutema.
Aktion T4 dokumenteras numera även i informationscentret Topographie des Terrors nya permanenta utställning som invigdes i maj 2010. Eugenikens tankegångar illustreras av framsidan till tidskriften Neues Volk med en bild på en förvriden, funktionsnedsatt man och texten: ”60 000 riksmark kostar denne ärftligt sjuke allmänheten under sin livstid. Folksmedlem, detta är också dina pengar!”
”Plakatet tydliggör visserligen en extrem position”, säger curatorn Andreas Sander. Men att patientmorden länge tystades ner beror enligt min åsikt även på att frågeställningen fortfarande är kontroversiell: hur mycket ska sjuka och funktionsnedsatta få kosta samhället?
Anna Veeder
är frilansskribent,
bosatt i Israel,
och fristående
krönikör för
Fria Tidningar.