Fyra bortkastade år | Fria.Nu
Birger Schlaug

Synpunkten


Birger Schlaug
Fria Tidningen

Fyra bortkastade år

Jag röstade på det rödgröna partiet. Ja, det är väl ett parti numera när mångfald anses vara en demokratibrist. Kanske hade Feministisk initiativ varit bättre. Men nu blev det som det blev, det kändes som bästa sätt att försöka få bort det blåa partiet. Som visserligen vill ungefär samma sak som de rödgröna, men mer brutalt. För vad är det som skiljer? Jo, retoriken skiljer en del. Men i sak? Förbluffande lite!

Men retoriken säger också en del om partiernas värdegrund. Vi människor har egoistiska sidor och solidariska sidor. Alliansen vädjade till våra egoistiska sidor, de rödgröna vädjade, i retoriken, till våra solidariska sidor. Det är ett fint drag. Det hade varit bättre om man följt upp med att i sak bedriva en solidarisk politik också. Men, med den var det inte så mycket bevänt egentligen.

Sahlin berättade harmset att hon och Reinfeldt fått 100 000 kronor mer i plånboken efter borgarnas skattesänkningar och att jämlikheten minskat och att klyftorna ökat på ett djupt osolidarisk sätt. Dock inte mer än att Sahlin och de rödgröna ville behålla vartenda jobbskatteavdrag… När retorik och politik slår knut på sig själva så kan även en kejsarinna stå nästan helt naken.

Problemet med valrörelsen var att de stora frågorna försvann från agendan. I samförstånd mellan blocken. I ett internationellt perspektiv var valrörelsen usel, rent av enfaldig. Klimatfrågan reducerades till en kamp om vilken som ville minska utsläppen mest fram till 2050… Men vare sig Centern eller Miljöpartiet – som var de enda som i någon mån pratade om klimatfrågan – vågade diskutera hur konsumtionen driver på utsläppen. Våra utsläpp i Sverige stannar vid knappt 6 ton per person och år. Räknar vi på vår konsumtion så ökar det till bortåt 10 ton per person och plötsligt verkar kineserna vara rena rama oskulderna…

Att ifrågasätta tillväxt- och konsumtionssamhället vågade inget parti, bortsett från det där som jag inte vågade rösta på eftersom rösten såg ut att bli bortkastad. Vi var tillräckligt många som resonerade så för att en röst på Fi också skulle visa sig bli bortkastad.

Till slut vann det block som lovade mest och längst arbete till flest människor. Det var ett paradigmskifte i svensk politik, ett unikt orwellskt skifte på temat ju mer du arbetar ju friare är du.

För er som inte minns vill jag berätta att det för länge sedan fördes en politisk debatt om lönearbetet och dess värde även i detta land. SVT sände långa samtal på temat ”ska vi arbeta för att leva, eller leva för att arbeta?” Vi skulle ju alla kunna dela på vinsterna som den nya tekniken gav, och vi skulle alla få möjlighet att sänka arbetstiden. Vi skulle kunna jobba mer deltid. Livet skulle bli rikare, friare och vuxnare.

Men så blev det inte. Det blev tvärtom. Kanske satt en liten jävel bakom örat på dem som hade makten och viskade: vad kan folk inte hitta på om de får en massa fri tid. Och det parti som drev frågan om sänkt arbetstid har begravt frågan i takt med att de blivit sahlinianer. De gröna har tappat greppet, partiledningen knystade inte om sänkt arbetstid, frågan fanns inte med i partiets hushållsfolder. Det som var en av de mest centrala delarna för övergång till ett grönare samhälle har reducerats till en intet förpliktigande text i partiprogrammet. Det är visst det som utgör principerna för ett modernt parti…

Och nu då? Låt Socialdemokraterna och Moderaterna bilda regering, låt oss ta fyra bortkastade år och satsa på pånyttfödelse av en stark, modig och radikal opposition som slipper ha ett tillväxtfundamentalistisk block om foten.

Fakta: 

Birger Schlaug 
är debattör och 
fristående krönikör 
för Fria Tidningar.

Annons

Rekommenderade artiklar

Birger Schlaug
Synpunkten
:

Absurd jakt på ekonomisk tillväxt

Det finns ett ord som de politiska partierna har tappat bort. Ordet är vision. Partierna har inte längre visioner, de har blivit administratörer av tillväxt- och konsumtionssamhället. Allt som ligger utanför de politiskt korrekta ramarna – det vill säga tillväxt som mål och medel – beskrivs som ”plakatpolitik” och ”orealistiskt”.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu