Dansk islamofobi

Hon rör sig kors och tvärs och fantasifullt runt i den danska verkligheten (tillfälligtvis bosatt i Köpenhamn). Och visar på en rått, brutalt och ociviliserat debattklimat kring rasism, främlingsfientlighet och speciellt islamofobi.
Hetsen mot muslimer är skamlig och sanslös. Alla dras nyanslöst över en kam. Och man får en helt annan nyanserad bild av affären kring Muhammedteckningarna, och de muslimska ambassadörernas agerande. Som hade samma inställning som jag: Yttrandefrihet ja, men man kan ju frivilligt välja att inte kränka. Så borde politikerna ha uttryckt sig.  

Den politiska debatten i Sverige har en politisk korrekt tvångströja av viss skönmålning av invandring och invandrare. Men i dagens posttoleranta Danmark är det sju resor värre: En politisk korrekt åsiktshegemoni av främlingsrädsla som korrumperat de stora partierna. Att det ska vara så svårt att diskutera detta ämne sansat – som Lena Sundström gör.
Självklart ska den otäcka stämningen mot ”de fremmende” i Danmark fördömas. Men som författarinnan säger måste det ju finnas förklaringar till mittenpopulisternas 30-talsliknande frammarsch över hela Europa. Att jag inte skriver högerpopulister beror på att Lena Sundström själv påpekar att dessa partier numera ofta kombinerar ”högrig” invandringskritik med ”vänstrigt” välfärdskramande. Höger-vänster-skalan passar inte i invandringsdebatten.  

I boken lyfts som förklaring fram ”människors sätt att vara”, alltså ofta konfliktivitet och uppdelning av människor i vi och de. Helt rätt analyserat, tror jag. Människan är biologiskt och kulturellt en social varelse som bildar innegrupper där en viss homogenisering och likriktning sker av värderingar och beteenden – alltså av kultur. Och man känner mer solidaritet och samhörighet med dem som uppfattas som ”den egna gruppen”.
Som Sundström skriver dominerar arbetarklassen de nationalistpopulistiska partierna. De känner minst social tillit och har mest att förlora på minskad samhällelig sammanhållning och socialt ansvar. Medelklassen klarar sig ändå när nyliberalismen atomiserar och individualiserar samhället.   

Detta ovanstående är inget försvar, men en förklaring till varför lågutbildade arbetare och invandrare (som av ekonomiska skäl borde hålla ihop) hamnar i kulturkamp snarare än klasskamp. Det är svårt att skapa social och nationell vi-solidaritet mellan alltför kulturellt olikartade folkgrupper. Det visar historisk och internationell erfarenhet.
   Den materialistiska grunden till främlingskonflikter är alltså, som jag förstår det, den medfödda mänskliga socialitetens Janus-ansikte av värme inåt (för den egna gruppen) och kyla utåt (gentemot andra grupper). Det innebär förstås inte att man ska ge upp kampen mot diskriminering och rasism. Bara att man tvingas att inse hur djupgående problematiken är.
Min slutsats är vidare att mångkulturalism är en usel lösning, eftersom den vidmakthåller uppdelningen i stora kollektiva vi-dom-grupper i kamp om samma samhälleliga resurser. Inte minst splittras arbetarklassen när etnisk identifikation blir viktigare än klassmässig tillhörighet och kamp.  

I teveprogrammet om sverigedemokraterna frågade sig Lena Sundström varför högre brottslighet bland invandrare väcker mer ont blod än högre brottslighet i typ grupperna, arbetare, ungdomar och män. Men de senare tillhör ”den egna gruppen” med vilka man känner (biosocial) släktskapsaltruism/släktkänsla. Invandrarna däremot upplevs som icke-släktingar med vilka man har en mer kravfylld relation av ömsesidig altruism (”du kliar min rygg så kliar jag din”). Det är en evolutionspsykologisk förklaring.
Det är väl också så att många menar att om man bjuder in någon med problem till sitt hem(land), så förväntar man sig respekt och viss tacksamhet. Inte brott. Annars känner man sig kränkt. Problemet är att de få kriminella invandrarna kan få vissa generaliserande människor att fördöma alla invandrare.  

Integration/assimilation från båda sidor är lösningen, tror jag. Men först får invandrarna ta till sig vad som gäller i sitt nya hemland (”ta seden dit man kommer”). Sedan bidra med sina kunskaper och erfarenheter till Sveriges utveckling, såsom invandrarna alltid gjort i Sverige.
Precis alltså som på jobbet där man som nyanställd får anpassa sig och bli en del av vi-gruppen på arbetsplatsen. Lyssna och lära. Sedan bidra likvärdigt med alla andra för att förändra och förbättra gruppen och arbetet. Så fungerar mänskliga grupper naturligen.   

Det ligger troligen i den mänskliga naturen att vilja att nya gruppmedlemmar (in-födda som in-vandrade) lär sig den lokala kulturen först. Sedan som medlemmar i gruppen vara med och bestämma och förändra – för kulturen förnyas ju ständigt.
Slutligen. Den eviga slöjan. Där kör Lena Sundström det vanliga racet att det är respektlöst att inte acceptera att unga muslimskor bär slöja av egen ”fri vilja”. Det är närmast genant att kunniga och välstuderade Lena Sundström inte problematiserar begreppet ”fri vilja”. Det är ju sociologisk och feministisk grundkurs.  

Dominanta grupper (män, klasser, etniska grupper etcetera) har makten mindre via öppet våld, och mer via hegemonisk åsiktsindoktrinering. Så att förtryckta anammar förtryckarnas ideologier. Får sina hjärnor koloniserade.
Därför band kinesiskor sina fötter av ”fri vilja”. Därför slängde sig indiska änkor på makens likbål av ”fri vilja”. Därför bär kvinnor av ”fri vilja” burka. Därför låter kvinnor könsstympa sig av ”fri vilja” med hjälp av andra kvinnor som skär av deras klitoris av ”fri vilja”. Och därför är även slöjan en del av det patriarkala kvinnoförtrycket i syfte att kontrollera kvinnan och hennes sexualitet. Mansdiktatur med religiös-kulturell fernissa.
Detta är en vetenskaplig förklaring till olika kvinnoförnedrande kulturföreteelser. Skulle slöjan vara religiös, varför bär inte då även männen den för att inte heller de ska sexuellt hetsa upp kvinnorna? Ska vi i så fall även acceptera hinduers tro att Ganges är heligt ren, när vetenskapliga undersökningar visar att floden är en flytande soptipp och giftcocktail? Eller kristnas tro att Jordanfloden är helig när den i själva verket består av avloppsvatten och jordbrukskemikalier?  

Men varför danskarnas absurda rädsla för ett begränsat antal invandrare? För ett ännu mer begränsat antal muslimer? För ett ytterligare begränsat antal islamistiska fundamentalister (de som folk verkligen retar sig på – med rätta)? Kring det kan jag bara spekulera.
Kanske är det så att den nationella välfärdsstatens kräftgång, och den nyliberala upplösningen av samhällsgemenskapen till förmån för en tilltagande individegoism gör människor otrygga och vilsna (speciellt arbetarklassen). Men istället för att kämpa mot de borgerligas sociala upplösningsarbete använder man ett litet antal tokislamister som syndabockar och symboler för att samhällsgemenskapen och solidariteten verkar gå i tusen bitar?


   

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration