Den ovillkorliga kärleken förenar oss

I en tid då västvärlden alltmer söker efter lösningar på den gnagande nihilismen har religionen återigen blivit en fiende. Under 2000-talet är det islam som fått bära rollen som syndabock. I den europeiska identitetskrisen behövs en fiende som kan få oss européer att känna oss goda och förnuftiga igen. Vi har gått igenom en historisk process av ideologier och tankesystem som alla har visats sig vara lika oförmögna att skapa det perfekta samhället. Kapitalismen, som alltid har varit de moderna krafternas trumfkort, börjar också ifrågasättas. I en sådan tid finns ett tydligt val: antingen gå tillbaka till våra rötter, de humanistiska idealen, och avskärma oss mer från den övriga världen. Eller söka vår identitet i det som förenar oss med andra.

Ingen kan väl så rent och ärligt som 1200-talets islamiske mystiker och poet Rumi stå som en representation för det senare:

En marodör är Kärleken, Sin kropp Den smälter. Skam den icke känner. Han spelar allting bort. Han SÖKER ej belöning. Han GIFVER likasåsom han TAGER mot allting, som en fri gåfva, ifrån "HAN SOM ÄR". Gud gifver honom Vara utan Causa. Förthy att älska Gud betyder: gifva utan orsak. Sig sjelf att spela bort och gifva upp står HÖGRE än, och UTANOM och ÖFVER-glänser hvar religion. Ty religionen SÖKER, KRÄFVER. Söker nåd af Gud och kräfver frälsning för sig sjelf. Men de som spela bort sig sjelfve äro Guds utkorade, med Honom sammansittande. (Översättning: Eric Hermelin)

I denna dikt talar Rumi om kärlekens sanna väsen. I kärlekstillståndet finns ingen självisk vilja. Människan har återfunnit sin plats i skapelsens eviga givande och tagande. En kärlek som varken strävar eller som vill få någonting tillbaka och som ger utan orsak. Enligt Rumi går kärleken över alla gränser, geografiska, religiösa, sociala och politiska. För Rumi är kärleken principen som allt levande bygger på. Han är klart inspirerad av nyplatonska tankar men sätter ändå kärleken högre än förnuftet. Bara genom kärleken kan den gudomliga enheten upplevas. Kärleken skapar inte som förnuftet en uppdelning mellan subjekt och objekt. Ja, hela skapelsen är ett utflöde av kärlek och skönhet i Rumis diktning. Rumikännaren Carl-Göran Ekerwald skriver om Rumis samlade verk Mesnavi: Det animala livet, det skamliga och obscena får sin rättmätiga plats likaväl som längtan efter himmelsriket – för en älskare är allt vackert. Den enhet människan söker efter går endast att finna i kärlekens sanna väsen. Alla motsatser upplöses i erfarenheten av den gudomliga kärleken.

– Jag har gett upp dualismen, jag har sett att de två världarna är en; En jag söker, En jag känner, En jag ser, En jag kallar. Jag är berusad av Kärlekens bägare, De två världarna är bortom mitt förstånd Jag har inget annat ärende än att festa och rumla

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration