Hbt-rörelsens asylengagemang har avgörande betydelse

Om man som hbt-person söker asyl i det rika och liberala Sverige kan man stöta på patrull från Migrationsverket. Sofia Sjöö från myndigheten berättade under ett seminarium i Pride house i måndags att ett utomstående företag har granskat verkets dokument och att Migrationsverket själv försöker utveckla en normkritisk praxis.

Journalisten Anna-Maria Sörman, som granskat verkets hbt-relaterade asylutredningar, menar dock att många uppehållsbeslut fokuserar på den sökandes sexuella läggning och praktik istället för att försöka förstå hur utmanande de asylsökande måste te sig i den egna kulturens ögon.

Anna Maria Sörman menade också att granskningen av asylutredningarna visat att Migrationsverket har bristande kunskaper om transsexuella och kvinnlig homosexualitet, något som kan förklara att man inte tar den asylsökandes situation på allvar.

Hicham Elkahtib från Diskrimineringsombudsmannen betonade betydelsen av att asylsökande tidigt informeras om den svenska synen på hbt-frågor och vilka rättigheter man har som hbt-person.

Möjligheterna att få asyl försvåras om personen i ett tidigt skede avstår från att berätta om sin sexuella läggning, enligt Hicham Elkahtib. Det har visat sig att uppgifter om hbt-identitet som lämnas senare i asylutredningen bedöms som mindre trovärdiga av Migrationsverket. Elkahtib menade också att Migrationsverket saknar kunskaper om det kollektivtänkande och ”klantänkande” som finns i många länder.

Samtidigt kan det vara mycket svårt för en asylsökande att vara öppen med sin sexuella läggning, särskilt om han/hon har kontakt med landsmän i Sverige, då dessa kan ha hemlandets negativa syn på hbt-personer.

– Risken finns att den asylsökande avstår från att berätta av rädsla för att få uppgifterna spridda till dem, menade han.

Ulrika Westerlund från RFSL menade att de positiva och konstruktiva åsikter och riktlinjer som vissa beslutsfattare inom Migrationsverket har långt ifrån alltid når ut i organisationen. Westerlund beskrev sin bild av kommunikationen på Migrationsverket som bristfällig och komplicerad.

Seminariet gav inga klara besked om vilka riktlinjer som ska gälla vid framtida asylutredningar för hbt-personer. Men förutom att Migrationsverkets personal snarast måste utbildas i hbt-frågor och å det grundligaste bredda sina kunskaper om hbt-personers situation i de asylsökandes hemländer blev det uppenbart vilken politisk betydelse rörelsens engagemang i dessa frågor har.

Rörelsen har, egentligen utan några större ekonomiska medel, efter ett mångårigt arbete lyckats få politikerna att lyfta blicken och se situationen för hbt-personer i Sverige. Nu gäller det att få dem att se hbt-personer i andra länder, i vissa fall inte alls långt från oss. Att hbt-rörelsen i Sverige i dag är en politisk kraft att räkna med är resultatet av ett långt, målmedvetet gräsrotsarbete.

Och man kan vara glad att man är hbt-person i just Sverige.

 

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration