Mastig kulturgärning

   De första jägare-samlare-fiskarna i det blivande Sverige jagade renar i Skåne i skuggan av den bortsmältande inlandsisen – då mammutar ännu fanns kvar. Den tidiga historien rymde även kannibalism, människoffer, våld och småkrig. Senare växte mansdominerade eliter fram, som fick vanligt folk att slita med höjdarnas prestigegivande gravmonument. Ingen lokalekologisk idyll precis.
   Förvånande är att epokindelningen stenålder-bronsålder-järnålder försvunnit. Imponerande är hur mycket kunskap det går att läsa ut ur de arkeologiska fynden. Tankeväckande är hur definitivt Sverige och norra (germanska) Europa utgjorde indirekta delar av romarriket. Det är vidare intressant att än en gång få bekräftat hur alla långvägskontakter medförde att det inte alls existerade någon ”ren” svensk kultur.
   Boken följer ”nyevolutionismens” system för samhällsformer: bandsamhällen–stamsamhällen–hövdingadömen–stater. Men författaren vill gärna i detta och i andra fall ludda, nyansera och problematisera ytterligare. Uppenbart är att framväxten av komplexa, storskaliga och statliga samhällen går hand i hand med uppkomsten av klasser i jordbrukssamhället.
   Begreppet ”folk” sågas och etniska vi-dom-relationer ses postmodernt-socialkonstruktivistiskt som ”bara” uppkomna i gruppmöten. Fel menar jag. Människan är av evolutionen en gruppkännande social varelse, och är det förstås även om hon lever i en grupp isolerad från andra grupper. Det senare torde dessutom ha inträffat extremt sällan i historien.
   Inte heller håller jag med om att boken inte handlar om Sveriges historia, utan ”om de människor, som råkar ha bott inom det område som sedan tämligen nyligen råkar vara Sverige.” Det är en vetenskapsintern definition. För oss dödliga är det Sveriges historia, och för den historieintresserade allmänheten är det just därför de läser om det de ser som Sveriges historia. Som alla andra folk behöver även vi svenskar känna kontinuitet bakåt.