Israels krig mot sanningen

När de överlevande passagerarna på fartyget Mavi Marmare mötte världspressen under veckan tvingades de värja sig mot den berättelse om stormningen som etablerats i den internationella pressens rapportering - och som till stora delar regisserats av den israeliska militären, IDF.

Som den israeliska bloggaren Noam Sheizaf påpekar dominerades nyhetscykeln under de första kritiska dygnen nästan helt av de korta videoklipp som pytsades ut av IDF, där passagerare attackerade israeliska soldater. Filmerna visade någon minut av en halvtimmeslång drabbning, men effekten på den israeliska opinionen var dramatisk: ”De tystade alla frågor om operationer, och fick allmänheten att sluta upp bakom regeringen och armén... De fick israeler att gå ut på gatorna, demonstrera framför Turkiets ambassad, och hålla mindre manifestationer runt om i landet”, skriver Sheizaf.

”Men”, fortsätter han, ”otroligt nog så vet vi efter nästan tre dagar ingenting om själva attacken”. Trots att det fanns både säkerhetskameror och tv-kameror ombord har omvärlden inte fått se vad de visar. Än värre är ”att armén nu redigerar filmerna och släpper dem på ett sätt som stödjer dess egen berättelse”. Om armén inte har något att dölja, frågar Sheizaf, ”varför då inte släppa allt material?”.

Även New York Times-producenten Robert Mackey påpekar i ett blogginlägg att den israeliska militären genom allt konfiskerat filmmaterial sitter på nyckeln till vad som egentligen hände - och i vilken tidsföljd - ombord på Mavi Marmare. ”Den kompletta originalvideon är troligen tidskodad och i den israeliska militärens händer. Om IDF vill presentera en komplett bild av vad som hände, eller när olika delar av sammandrabbningen filmades, kunde de släppa den oredigerade filmen”, påpekar Mackey.

När Israel började frige de närmare 60 journalister som fanns ombord på Mavi Marmare på onsdagen visade det sig snart att omfattande bild- och filmmaterial konfiskerats. Mycket talar för att IDF kommer att fortsätta släppa endast sådant filmmaterial som stödjer dess egen version av sanningen, och hålla tillbaka merparten av det rikliga bevismaterial som finns.

Samtidigt sprids nu uppgifter om att den turkiska islamiska välgörenhetsorganisationen IHH, som finansierat stora delar av hjälpkonvojen, skulle vara en front för islamistiska terroristgrupper. Som grund för anklagelserna ligger en rapport från Danska institutet för internationale studier som publicerades 2006. Rapporten skrevs av den amerikanske konservativa debattören Evan Kohlmann, som saknar akademiska meriter men framträtt som expertvittne i terrorrättegångar i Storbritannien och USA, och kritiseras av organisationen Spinwatch för att basera sina utlåtanden på hörsägen och internetkällor.

Kohlmanns främsta bevis för att IHH - som grävt brunnar i Afrika och levererat bistånd till Haitis jordbävningsoffer - i själva verket är en militant organisation är att den turkiska polisen ska ha funnit vapen och sprängmedel i en räd mot organisationens högkvarter i december 1997. Den uppgiften måste dock tas med en nypa salt, med tanke på att IHH aldrig förbjöds trots den påstådda vapengömman.

De 13 år gamla anklagelserna bör också ses mot bakgrund av den turkiska militärens försök att med alla medel hålla den islamistiska oppositionen från makten. Enligt en rapport om Turkiet som USA:s utrikesdepartement publicerade i februari 1998 var försvinnanden, tortyr och utomrättsliga avrättningar vanligt förekommande, och statsmaktens kampanj mot islamister och kurdiska aktivister drabbade såväl sekulära journalister och fredliga människorättsaktivister som politiker från konservativa partier och muslimska affärsmän. I januari 1998, en månad efter räden mot IHH:s högkvarter, förbjöds också det islamistiska Välfärdspartiet av den konstitutionella domstolen efter påtryckningar av militären.

Att företrädare för IHH beskrivit Frihetsflottan som en propagandaseger visar enligt kritiker och medier att arrangörerna haft dolda motiv - trots att det aldrig varit någon hemlighet att hjälpkonvojen tjänat politiska såväl som humanitära syften. På Free Gaza Movements hemsida står det: ”Vi vill höja den internationella medvetenheten om den fängelseliknande instängningen av Gazaremsan och pressa det internationella samfundet att se över sin sanktionspolitik och upphöra med sitt stöd för fortsatt israelisk ockupation ... Vi har inte och kommer inte be om Israels tillstånd. Det är vår avsikt att övervinna denna brutala belägring genom civilt motstånd och direkt icke-våldsaktion, och etablera en permanent sjöfartsled mellan Gaza och resten av världen.”

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration