Uppblåsta samhällsvetare

Även människans (och djurs) beteende formas självklart av evolution och biologi (ihop med kultur). Men i motstånd mot denna sanning förenar sig religiöst bokstavstroende med dogmatiska feminister och naturvetenskapligt okunniga samhällsvetare. De två senare ser människans och de båda könens beteende som vid födseln oskrivna blad (tabula rasa), vilka senare helt formas kulturellt som ”sociala konstruktioner”.

Detta är social determinism formad av ideologi (”det BÖR vara så”) snarare än av vetenskap (”det ÄR så”).  Att tänka ”Bör leder till Är” kan kallas ”det kulturalistiska felslutet”, i analogi med att tänka ”Är leder till Bör”, som kallas ”det naturalistiska felslutet”, förklarar boken.
Exempel: ”Könen måste vara lika och därför är de också det” = kulturalistiskt eller ideologiskt felslut. ”Män dominerar i naturen, så de bör göra det i samhället också” = naturalistiskt felslut.
Ekologiprofessorn Torbjörn Fagerström spar inte på krutet i sin kritik av de samhällsvetare som ersatt prästerskapet som evolutionsförnekare. I sin populärvetenskapliga debattbok ”Den skapande evolutionen – Om vad evolutionsteorin innebär och inte innebär” förundrar han sig över att den som är ”en etablerad kulturpersonlighet” kan ”fritt uppfinna hypoteser om mänskligt liv”. Hypoteser som kännetecknas av både ”retorisk tomhet och uppblåst okunnighet”.

Naturvetenskap och samhällsvetenskap brukar kallas för ”de två kulturerna” på grund av den mentala Berlinmur som går dem emellan. Så försöker humanister och samhällsvetare monopolisera begrepp som socialitet, samarbete, empati, moral och altruism. Men som Fagerström visar är dessa fenomen evolutionärt uppkomna gruppbeteenden som tjänar individernas kroppsliga (och genetiska) överlevnad.
Ja, egentligen och ytterst är det genernas överlevnad det handlar om. Och individerna (organismerna) i en grupp av släktingar kan rent biologiskt sägas höra samman eftersom de gemensamt delar ”ansvaret” för de delade genernas överlevnad i nya generationer av människor och andra djur, förklarar Fagerström.

Släktingarna utgör tillsammans en så kallad utvidgad eller förlängd fenotyp (fenotypen är resultatet av generna-genotypens samspel med miljön). Vilket förklarar ”osjälviskt” beteende släktingar emellan – så kallad släktskapsaltruism.
Men den mycket läsvärda, intressanta och debattglada 200-sidorsboken är även matnyttigt och bildande informativ i sin populariserade skildring av den moderna biologiska forskningen och vad den har att säga om de evolutionära mekanismerna. Många termer blir det.

Som nybörjarbok är det ingen helt lätt läsning. Se exempelvis detta citat från boken: ”De flesta läsare har säkert också hört talas om heterosiseffekt.” Å andra sidan kan för långt driven popularisering av vetenskapen skapa missförstånd snarare än klarhet hos läsaren.
Slutligen. Den evolutionära utforskningen av människan leder varken till genetisk determinism eller till diverse ideologiska slutsatser, fastslår boken. Men den ger en bättre grund för politiska beslut. Se följande citat från boken:
”Det jag som biolog vill hävda är således att det borde vara intressant att försöka ta reda på om – och i så fall hur – vi påverkas av vår evolutionära historia. I synnerhet om vi påverkas av den på sätt som vi är omedvetna om vore ju kunskapen viktig, ty vi är troligen det enda djur som har förmånen att kunna välja att i stor utsträckning sätta oss över eventuella oönskade delar av vår evolutionära historia. Denna valmöjlighet har vi just därför att vi är sociala, reflekterande, skapande och medkännande varelser; men vi kan inte reflektera över saker som vi inte är medvetna om”.