Finns det hjärterum så finns det stjärterum | Fria.Nu
Rikard Warlenius.

Synpunkten


Rikard Warlenius
Fria Tidningen

Finns det hjärterum så finns det stjärterum

"Befolkningsökningen är ungefär det enda miljöproblem som rika vita män inte kan lastas för", skriver Rikard Warlenius i sin första krönika här på Synpunkten.

För länge sedan, så länge sedan att ni med all säkerhet redan har glömt det, nämligen den 14 mars 2010, beskrev fyra tunga akademiker på Dagens Nyheters debattsida världens befolkningsökning som ett stort och allvarligt problem som måste lösas på något sätt. De angav bland annat fantasieggande uppgifter som att jordens befolkning skulle kunna bli 134 000 miljarder år 2300.

Just det backade akademikerna senare ifrån eftersom det inte var ett realistiskt scenario utan en lek med miniräknarens exponentialfunktion. Men kanske spelar den typen av skräckscenarion ändå en roll, för på senare tid har normalt sett ytterst välinformerade och sansade bedömare uttryckt oro över att befolkningen ”exploderar”, vilket i framtiden kommer att göra det omöjligt att försörja alla människor och samtidigt leva inom de ekologiska gränser som naturen ger oss.

Exakt var dessa ekologiska gränser går är förvisso en annan debattfråga. För en hel evighet sedan, jag tror det var 2007, deltog jag i en debatt med en anarkoprimitivist som menade att Sverige rymmer en befolkning på 50 000 individer, detta eftersom det enda sättet att leva i harmoni med naturen är att sluta odla och börja jaga och samla.

Riktigt så långt går dock inte huvudfåran av befolkningstillväxtkritikerna – som inkluderar respekterade miljökämpar som meteorologen Pär Holmgren, Plan B-gurun Lester R Brown, naturfilmaren Sir David Attenborough och gaia-ekologen James Lovelock. Men en sak förenar dem: de berättar inte i mer konkreta ordalag hur reduceringen av världsbefolkningen ska gå till. Detta trots att det bara finns två kända metoder: en snabb (massdöd) och en långsam (lägre nativitet än mortalitet).

Men jag har glada nyheter till dem som befinner sig i plågsamma funderingar över för- och nackdelarna med respektive metod: befolkningstillväxten är inget stort problem ur ekologisk synvinkel. Enligt FN:s experter har befolkningstillväxten redan börjat avstanna. Med ganska få undantag ligger nativiteten även i fattiga länder nu på drygt två barn per kvinna.

Anledningen till att vi ändå blir fler beror på inbyggda fördröjningar, som att vi lever några decennier och dessutom längre nu än förr – men omkring år 2050 tyder det mesta på att världsbefolkningen stabiliseras kring drygt 9 miljarder människor, jämfört med dagens cirka 6,8 miljarder.

Frågan kvarstår dock om jorden kan försörja en befolkning på nio miljarder på ett långsiktigt hållbart sätt? Fler människor innebär ju en större press på jordens ändliga naturresurser och ekosystem. Även här finns dock glädjande besked: ja, det kan vi!

Hur mycket vi tär på jordens resurser är en funktion av ekonomins storlek och dess miljöeffektivitet. Detta kan mätas exempelvis i BNP respektive utsläpp per BNP-enhet. Hur många vi är som delar på ekonomin (BNP per capita) spelar ingen större roll för ekosystemen men bestämmer vår genomsnittliga inkomst.

Därmed sagt att om vi lyckas ställa om produktionen och samtidigt fördela rikedomarna jämlikt så behöver ekonomin inte fortsätta växa och jorden kan rymma alla oss nio miljarder. Finns det hjärterum så finns det stjärterum!
Utmaningen är alltså omställning och omfördelning! Detta är nog så svårt och kräver sannolikt inget mindre än ett nytt ekonomiskt system – typ socialism.

Så varför detta fokus på befolkningsökningen? Kanske för att de som verkligen förstör miljön inte är de många – utan de rika. En US-amerikan orsakar i genomsnitt nästan 200 gånger större utsläpp än en tanzanier. Det är därför ingen slump, menar den brittiske klimataktivisten med mera George Monbiot i The Guardian, att ”de som främst är besatta av befolkningsökningen är postreproduktiva, rika vita män: det är ungefär den enda miljöfrågan som de inte kan lastas för”.

Fakta: 

Rikard Warlenius 
är frilansjournalist 
och fristående 
krönikör för 
Fria Tidningar.

 

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Rikard Warlenius.
Synpunkten
:

Tillväxtens stinkande baksida

Stanken avslöjar direkt att något är fel. På håll är landskapet slående vackert. I en glänta av regnskogen ligger hus och gröna fält som sluttar ner mot den stilla floden kantad av palmer. Men så fort vi kliver ur bilen drabbas vi av den intensiva, frätande, dödande stanken av råolja.

Fria Tidningen
Rikard Warlenius.
Synpunkten
:

Arbete är miljöförstöring

Aldrig har arbetsideologin uttryckts så extremt som i den portalparagraf som Socialdemokraterna ska anta på sin kongress i april. Där står: ”Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat”. Allt annat – såsom friheten, rättvisan och sanningen – ska alltså underordnas jobben.

Fria Tidningen
Rikard Warlenius.
Synpunkten
:

Ska vi bara se på eller?

Klimatfrågan fick en välkommen comeback i partiledardebatten i SVT:s Agenda förra söndagen. Åsa Romson och Jonas Sjöstedt drog en grön lans mot regeringens klimatflegmatism, men tyvärr fick Fredrik Reinfeldt slutordet med en lång harang om hur förträffligt Sverige ändå är, hur vi är på väg att nå våra miljömål och hur långt Sverige har nått i jämförelse med andra EU-länder.

Fria Tidningen

© 2021 Fria.Nu