Löfte om njutning, hot om våld

Denna dikotomi dyker upp som en tydlig bild en bit in i läsningen av den danska filmtidskriften Kosmorama, som ges ut av det danska filminstitutet, och vars senaste nummer har tema ”Storbyfilm” (”by” betyder alltså stad på danska). Numret är späckat med intressant läsning och inleds inte helt oväntat på 1920-talet med de klassiska så kallade Storstadssymfonierna, i vilka det ännu relativt nya mediets tekniker användes för att skildra den tidens metropoler Berlin, Moskva och Paris. Sedan rör vi oss över hela 1900-talet fram till utvecklingen i några av vår tids våldsamt växande megastäder. Speciellt i fokus står Shanghai, Mumbai, Bogota och Kairo, och det danska dokumentärfilmsprojektet Cities on Speed om dessa städer, som under våren har visats på SVT och Göteborg Film Festival.  

Men framför allt fastnar jag för några texter om hur den amerikanska storstaden och i synnerhet New York skildrats på film, där den grundläggande motsättningen i synen på storstaden tydlig. Trots att det inte skiljer många år mellan två av Woody Allens kanske mest berömda filmer, Manhattan och Annie Hall, och Martin Scorseses Taxi Driver, som alla tre hade premiär under andra halvan av 70-talet, så är bilden av det New York som framträder i dessa filmer milsvidd. Medan Travis Bickle går på porrbiograf och kör genom ett avgrundens New York i sin gula taxi, isolerad som en råtta i en kloak, går Woody Allens karaktärer på Art House-biograf och spatserar genom ett New York fyllt av nöjen.

Men kanske förebådade Allens njutningsfyllda bild av sin hemstad något? För det New York som på 70-talet var en stad på fallrepet, närmast bankrutt och med ett nedgånget Manhattan, genomgick under 80- och 90-talen en snabb förändring.

Inom urbansociologin talas det om The Revanchist City, som syftar på hur medelklassen i New York och andra städer tog tillbaka den innerstad som under lång tid fått förfalla. Manhattan städades upp och blev närmast en plats, ”Hvor gaderne ikke er vædet i blod, men fyldt til bristepunktet med attraktive tilbud fra museer, biografer, koncertsale og jazzklubber”, som det heter i Jan Oxholms text om Woody Allens filmer. Oxholm visar också hur Allens enkla och lediga kameraarbete understryker karaktärernas rörelsefrihet i det urbana rummet.

Denna utveckling känner vi naturligtvis igen från städer runt om i USA och Europa, med upprustningar av stadskärnor och skenande bostadspriser i städernas centrala delar och allt mer socialt polariserad städer, där det urbana hotet projiceras på dess sub- och halvurbana delar, liktydiga med ett vardagens gråa och stillastående liv. I jakten på den där brett omhuldade kreativa klassen blir urban täthet ett glödhett koncept, där var stadsplanerare och kommunpolitiker drömmer om ett myllrande stadsliv liv med attraktiva erbjudanden och löften om njutning. Ja, om ett urbant liv som taget ur en film av Woody Allen.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration