”Vi är enade i både sorg och glädje” | Fria.Nu
Fria Tidningen

”Vi är enade i både sorg och glädje”

Frilansjournalisten Johanna Wallin har besökt Israel och mött människor som ser på landet och dess ockupation av Palestina på olika sätt. I den första delen möter vi Assaf, soldat i den israeliska armén.

Israels gator är täckta av flaggor. Snart sagt varje husfasad, bil och affär bär den blåvita flaggan med Davidsstjärnan i mitten. Det råder nationalistisk yra i landet och högtiderna avlöser varandra. Vissa är dagar av glädje, andra av sorg.
Åminnelsedagen för stupade soldater och terroroffer, Yom Hazikaron, äger rum på den fjärde dagen i den judiska månaden Iyar, vilket i år var den 19 april. Åminnelsedagen inleds dock redan vid solnedgången kvällen innan med att en siren ljuder under en minut. Det är ett ihållande, gällt ljud som påminner om ett flyglarm och för tankarna till krig. Bilar och bussar bromsar in, människor står stilla och tysta. Sedan inleds en ceremoni vid Klagomuren i Jerusalem. Flankerade av uniformerade män håller Israels president Shimon Peres och arméns stabschef Gabi Ashkenazi tal som direktsänds i alla israeliska tv-kanaler. De talar om dem som har offrat sina liv för Israel och uppmanar det israeliska folket att alltid minnas och aldrig låta andra glömma.

Morgonen därpå ljuder sirenen igen, i två minuter. Återigen stannar landet upp. Ceremonier på skolor, armébaser och militära begravningsplatser följer. Barn sjunger, ungdomar paraderar i militäruniform, bönen Yizkor reciteras för att ära dem som har dött för Israel.
”Må Gud minnas sina hjältemodiga barns själar: de som kämpade i Israels försvarsarmé, som föll i Israels krig, i defensiva, vedergällnings- och säkerhetsaktioner (…) De var snabbare än örnar och starkare än lejon när de frivilligt bistod nationen, och indränkte vårt heliga land med sitt rena blod.”
Radio och tv sänder program om de krig som Israel utkämpat. Det är en dag präglad av kollektiv smärta och begrundan.
Vid solnedgången tar firandet av självständighetsdagen, Yom Ha’atzmaot, vid. Offentliga evenemang och konserter, tacksägelsegudstjänster i synagogor, festsorl och fyrverkerier fyller den ljumma natten. Dagen därpå är alla lediga, armébaser är öppna för allmänheten, på stranden är det fullpackat och i parkerna ligger picknickfiltarna tätt. Stridsflyg dundrar över himlen i formationer, människor stannar upp och beundrar deras graciösa framfart.

I en av Tel Avivs lummiga parker sitter Assaf, iklädd grön militäruniform och roströda, hårt snörda kängor. Han har ljust hår, blå ögon och ett öppet ansikte som ser yngre ut än hans 20 år. Assaf, som inte vill uppge sitt efternamn eller vara med på bild, är inne på sitt andra år i armén och har nyligen avancerat till befäl över en grupp nyrekryterade infanterisoldater. Han lär dem alltifrån disciplin till hur man hanterar vapen. Assaf säger att soldaterna ser upp till honom som en far.
– Jag har en enorm makt att påverka dem. Jag vill använda den makten till att göra dem till goda soldater.

Var det alltid självklart för dig att göra militärtjänst?
– Nej, fram till att jag var ungefär 15 var jag fast besluten att aldrig gå in i armén, jag tyckte att det var helt emot mina värderingar. Jag var pacifist och allt möjligt, säger Assaf och ler lite generat.
– Men sedan förstod jag att jag tänkte helt fel. Det bästa för mig var att vara inuti systemet och kunna påverka det på ett bra sätt. Jag insåg att det är precis sådana som jag, som bryr sig om etik och moral, som behövs i armén. Då började jag verkligen se fram emot militärtjänstgöringen.
Assaf tjänstgör i ett stridande förband. Han är förtegen om var han är placerad eller vad han gjorde innan han blev utbildande befäl. På frågan om han har varit stationerad på ockuperat område svarar han att han inte vill prata om det.
– Jag vill absolut inte prata om politik. Egentligen får jag inte prata med dig över huvud taget.

Hur tillbringade du årets Åminnelsedag?
– Jag åkte till min gamla skola och deltog i ceremonin där. Sedan hem till familjen.

Du har ju deltagit i den här dagen sedan du var liten, var det någon skillnad i år, som befäl i armén?
– Ja, det var en helt annan känsla. Som soldat får dagen en ny betydelse, man förstår allt det där som folk har pratat om i alla år. Man inser att de där soldaterna som det hålls tal, sjungs och läses dikter till, kan vara en själv och ens kamrater.

Vad tror du den här dagen fyller för funktion i Israel?
– Alla sådana här högtidsdagar är viktiga. Ritualerna enar det israeliska folket, påminner oss om vad vi har åstadkommit här. Den här dagen gör det extra tydligt att allt det som vi har i dag, har ett väldigt högt pris.

Och dagen efter firar ni?
– Ja, det är verkligen en paradox. Mina föräldrar hatar det. De förlorade en son, min storebror, i en terrorattack. Det var innan jag föddes. Han var tio år. Ena stunden sörjer vi min bror, nästa är det meningen att vi ska gå på fest och ha roligt. Men det finns en poäng med att dagarna kommer direkt efter varandra. Budskapet är att firandet av vår självständighet sker tack vare de människor som gett sina liv för landet. Det är svårt känslomässigt men jag förstår tanken bakom det. Vi är enade i både sorg och glädje.
Samtidigt som israelerna firar sin stats bildande, sörjer palestinierna dem som fördrevs i och med att staten Israel utropades 1948, och som än i dag förnekas rätten att återvända. Det israeliska parlamentet har nyligen röstat igenom en lag som gör det förbjudet att högtidlighålla minnet av Al Nakba, katastrofen då över 700 000 palestinier tvingades på flykten och drygt 400 byar förstördes. Jag frågar vad Assaf tycker om det. Han upprepar att han inte tänker prata om politik.

Vad tycker dina föräldrar om att du är soldat?
– De är ju oroliga, precis som alla israeliska föräldrar. Men i går, vid min brors grav, tog min pappa mig åt sidan och förklarade att han är väldigt stolt över mig och de val jag har gjort. Jag är den första frontsoldaten i min familj.

Det är färre och färre israeler som gör värnplikten. Varför?
– Det finns flera skäl men det viktigaste är att ungdomar tänker på sig själva, de ser ingen anledning till att slänga bort två eller tre år av sitt liv när de kan resa eller plugga istället. De förstår inte vilken enorm börda det är att bibehålla Israel säkert och välmående.

Assaf sitter tyst en stund, sedan säger han:
– Jag har inget större problem med människor som inte vill gå in i armén av etiska eller religiösa skäl, det kan jag på sätt och vis respektera. Men den stora majoriteten har bara rent egoistiska skäl att avstå. Det är sådana parasiter jag har problem med. Problemet är att de värderingar som det här landet en gång byggdes på är inte så starka längre. Pengar är viktigare än något annat, mycket på grund av amerikaniseringen av vårt samhälle.

Tycker du att Israels framtida ledare bör ha militär bakgrund, är det viktigt?
– Jag hoppas att de åtminstone har grundträning inom armén för det gör dem bättre rustade att leda landet. Samtidigt är det ett problem att vi i dag har en ”generalregering”, att alla makthavare har höga poster inom armén bakom sig. Jag föredrar att de som har hand om sociala och ekonomiska frågor har kunskap om sånt framför att de har militär bakgrund. Men man får inte glömma att armén kan vara mer än bara krig och vapen. Man lär sig en massa saker om disciplin, pliktkänsla och sånt som är bra för hela samhället.

Fakta: 

<h2>I tre reportage skildras det israeliska samhället.&nbsp;I <a title="”Jag blev rädd för min egen armé”" href="http://www.fria.nu/artikel/83778" target="_blank">del två</a> möter vi Sivan, som efter sin
militärtjänstgöring engagerade sig mot Israels ockupation av Palestina. I den tredje delen följer vi med organisationen Ta'ayush, som konfronteras med sitt eget lands armé när de besöker palestinska herdar.</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

”Jag blev rädd för min egen armé”

Frilansjournalisten Johanna Wallin har besökt Israel och mött människor som ser på landet och dess ockupation av Palestina på olika sätt. I den andra delen möter vi Sivan, före detta soldat i den israeliska armén och nu fredsaktivist.

Fria Tidningen

© 2018 Fria.Nu