Livet fångat i en container

Patrik Erikssons dokumentärfilm Det Goda Livet handlar om skådespelaren Jan Coster, till vardags anställd på Regionteater Väst, som efter att ha upptäckt regionens visionsdokument drabbas av dess innehåll. Tankarna på att skapa en plats där ”resurser hos varje människa tas tillvara oavsett kön, ursprung, funktionshinder, sexuell läggning eller religion”, och där vi lever tillsammans i ”en region där delarna samspelar och förstärker varandra för högre tillväxt, välfärd och ett rikt kulturliv”, låter för honom som en vision väl värd att låta fler människor ta del av.

Coster bestämmer sig för att pröva hur detta dokument kan användas ute i verkligheten. Filmen följer sedan hans och regissören Anna Sjövalls arbete vilket till slut leder fram till en minst sagt ovanlig scenkonstföreställning.

En fraktcontainer byggs om till Costers vardagsrum och placeras ut på fem olika platser, bland annat utanför SAAB i Trollhättan och på Götaplatsen. Tanken är sedan att bjuda in förbipasserande för att diskutera hur regionens visionära styrdokument kan hjälpa just dem i vardagen.

Problemet är att ingen verkar bry sig om dessa potentiella genvägar till det goda livet. Medan regnet smattrar på parkeringen utanför Saab sitter Coster ensam i sitt bekväma vardagsrum och väntar på att få delge lösningarna på våra bekymmer.
När det väl dyker upp ett par nyfikna personer genererar det inte de lustfyllda samtal som han tänkt sig. Besökarna vrider lite generat på sig och visar ingen större vilja till att diskutera “de stora frågorna”.
 
En av filmens styrkor är att den visar hur begrepp och idéer de flesta av oss sluter upp kring lätt blir till tomma fraser när de inte hålls vid liv genom att stötas och blötas i diskussioner och debatter.
Mindre lyckat är den starka fokuseringen på Jan Coster som i stort sett ensam bär filmen. Hans engagemang och utstrålning är det inget fel på, men det personliga tilltalet och närheten till filmens grundläggande tema försvinner stundtals i det manierade och teatrala uttrycket.
Filmens regissör, Patrik Eriksson, har tidigare gjort personliga filmer med genomtänkta och ibland nästintill utstuderade filmiska grepp, senast med den uppmärksammade mobildokumentären En enastående studie i mänsklig förnedring. I Det Goda Livet är de stilistiska greppen mindre framträdande. Istället för den raka dokumentationen skulle jag gärna sett lite mer kreativa grepp för att fånga det intrikata och inspirerande stoff som regissören denna gång har att arbeta med.

Att låta scenkonstföreställningen utspela sig i en container är lysande. Denna lösning visualiserar bristen på överensstämmelse mellan verklighet och vision när det gäller styrdokument av denna art. Iscensättning fångar även motsättningar rörande den fria konsten. I de kulturpolitiska målen slås det fast att konsten ska vara en ”dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället”.
I filmen förtydligas denna frågeställning genom att regionen, som äger Regionteater Väst, står som beställare av vissa produktioner. Blir skådespelaren Jan Coster en bricka i ett politiskt spel, ett verktyg för att förmedla politikernas visioner om ett gott liv?

En idé som presenterades i det efterföljande samtalet i anknytning till filmens premiär, var att regionen bör lägga ut filmen på sin hemsida så att alla kan ta del av de storslagna visioner våra politiker arbetar utifrån. Då får vi alla möjligheten att sätta press på våra politiker och uppfodrande peka på dokumentet och kräva: Ge oss Det Goda Livet.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration