Per Björklund

Fördjupning


Per Björklund
Fria Tidningen

”Omställningsrörelsen fyller ett tomrum"

Klimathotet och oljekrisen kräver visionära lösningar, det tror Agneta Roisko och Robert Hjalmarsson från Omställning Eskilstuna. Kommunstrategen Lars Wiklund hoppas att deras initiativ kan stärka medborgarinflytandet.

När Fria Tidningen träffar Agneta Roisko och Robert Hjalmarssson på ett kafé i Eskilstuna har den lokala omställningsgruppen bara funnits i ett par veckor. Ett tiotal personer fann varandra genom Omställning Sveriges webbsajt. Entusiasmen är stor – men de har enats om att skynda långsamt.

– Hittills har vi hunnit med en filmvisning och startat en studiecirkel. Det är viktigt att ta sig tid att lära känna varandra. Annars blir det lätt att man ger sig in i något utan att veta vad de andra vill. Man bara antar att de tänker som en själv, säger Agneta Roisko.

Ett annat skäl att gå försiktigt fram är att den omställning som krävs för att möta klimathotet och de sinande oljereserverna är större än vi kan föreställa oss, menar Robert.

– Om oljan blir så dyr att vi inte kan använda den, ett troligt scenario inom 10–15 år, så påverkas hela vårt levnadssätt. Då gäller det att vara förberedd och se något positivt i förändringen, istället för att hamna i chock när omständigheterna tvingar oss att ställa om, säger han.

Agneta är pedagog och var ett tag medlem i Miljöpartiet, Robert har varit lärare i ekologisk ekonomi och bland annat byggt en ekologisk sommarstuga. Båda ser ett behov av organisationsformer utanför de traditionella politiska kanalerna.

– Den här rörelsen lockar människor som inte brukar komma på politiska möten. Vi har till exempel flera alternativa odlare i vår grupp. Det ger en praktisk genomslagskraft eftersom de redan lever självförsörjande till viss del och fungerar som förebilder, säger Robert.

Han tror att omställningen till ett hållbart samhälle även kräver att vi organiserar om oss socialt, inte minst genom att göra saker tillsammans i området där man bor. Agneta började tänka i liknande banor när hon en dag gick förbi ett nybyggt bostadsområde.

– Det såg ut som det alltid gjort. Det gjorde mig ledsen – varför bygger man fortfarande inte så att människor kan mötas i vardagen? Jag tror att folk vill lära känna sina grannar, det är något vi saknar i dag, säger hon.

Att människor först och främst vill vara sociala måste vara utgångspunkten för den som vill bygga en ny folkrörelse, tror Agneta.

– Det gäller att se vad människor brinner för. Om någon går med mest för att göra något tillsammans med andra så är det inte fel. Huvudsaken är att något blir gjort.

Få av omställningsrörelsens idéer är helt nya, påpekar hon. Men ett måste nu är att föra samman alla goda krafter – och sluta vänta på ”dom där uppe”.

– Om vi tror att politikerna fixar det här sitter vi fast i gamla strukturer. I dag hörde jag Vattenfalls nya chef säga att vi måste ha kärnkraft och att kolkraft inte är något problem om vi lagrar koldioxiden i berggrunden. Det är alltid samma gamla lösningar som presenteras, säger hon.

– Problemet är att vi har byggt hela vår ekonomi i på billig energi. Vi är så fast i oljeberoendet att det blivit ett tankemässigt beroende också, säger Robert.

Agneta nickar.

– Det kom som en chock för mig när jag insåg att vi måste sluta med privatbilism, oavsett vad vi tankar i våra bilar. Vad gör vi då? Samtidigt har miljörörelsen länge gjort misstaget att måla upp hotbilder och antyda att vi måste leva asketiskt i en eländig mörk håla för att rädda planeten. Jag tror snarare att vi måste skapa en positiv framtid som blir något att sträva mot, säger hon.

Robert håller med.  

– Vi står inför en ny utopisk tid. I början av 1900-talet fanns stora visioner, men i dag lever många i tron att samhällsbygget är färdigt. Då låser vi fast oss i en position som inte är tillräckligt visionär för att möta den utmaning vi står inför.

I Eskilstunas stadshus sitter kommunstrategen Lars Wiklund, som följer omställningsrörelsen med stort intresse. Han har arbetat med miljö- och demokratifrågor sedan tidigt 1990-tal. Då var Agenda 21 i ropet – ett program för hållbar utveckling som antogs på FN:s miljökonferens i Rio 1992.

– Det handlade mycket om medborgarinflytande och vi hade studiecirklar och visionsverkstäder som var väldigt livaktiga. Men processen gick i stå efter några år, säger Lars Wiklund.

En svaghet var att många kommuner projektanställde personal för att driva Agenda 21, som sedan fick gå efter några år. När regeringen lanserade miljömål uppifrån och lokala investeringsprogram i slutet av 90-talet började kommunerna konkurrera om statens miljarder. Medborgarperspektivet hamnade i bakgrunden, tycker Lars Wiklund.

– Här kan omställningsrörelsen fylla ett tomrum, eftersom kommunen behöver ett gräsrotsperspektiv när man jobbar med miljöfrågor. Det är svårt att tvinga fram ett engagemang från invånarna, men vi kan stötta de projekt som finns.

– Många vill ju se ett annat samhälle, både för att de oroar sig över klimat- och oljefrågan och för att de ser ett värde i minskad konkurrens och prylhets. De tankarna fanns redan på 90-talet. På våra visionsverkstäder var det tydligt att många ville komma ur ekorrhjulet. Det spelade ingen roll om man var vänsterpartist eller moderat – ofta kunde man enas om att det är för mycket stress och krav i dagens samhälle.

Även andra idéer som dyker upp i dag känns igen från 90-talet. Lokalt odlad mat skulle vara framtiden, men utvecklingen har snarare gått åt andra hållet – bland annat eftersom EU:s regelverk gör det svårt för kommuner att ställa sådana krav.

Finns det en risk att politiker på kommunnivå skjuter från sig ansvaret och väntar på att staten tar itu med de här frågorna?

– Både ja och nej. Man är ofta bra på att agera inom områden man rår över. I Eskilstuna har kommunen minskat sitt fossilberoende genom att satsa på biobränslebaserad fjärrvärme och miljöbilar. Medvetenheten om hållbar samhällsplanering, att inte sprida ut bebyggelsen utan skapa korta avstånd och utrymme för kollektivtrafik, ökar också. Mot det talar annat, som att stockholmarna gärna vill flytta hit men bo vattennära – och så börjar man exploatera längs Mälarstranden där det varken finns kommunikationer eller service.

– Ibland känns det svårt att vara optimist. De flesta kurvor pekar nedåt, ändå är det business as usual som gäller. Många intelligenta och kunniga personer är ofta ute och cyklar när det gäller miljön. Duktiga ekonomer kan vara hopplösa när det kommer till naturvetenskap. Det gör mig orolig för framtiden.

Lars tror att belastningen på miljön kommer att leda till snabba kollapser: fiskbestånd som försvinner, matpriser som skjuter i höjden, energikriser, översvämningar och så vidare. Utmaningen är att se hoten innan de blir verklighet.

– Ett begrepp som omställningsrörelsen använder sig av är resiliens – uthållighet eller motståndskraft. Det bygger på att ett ekosystem eller ett samhälle är robust nog att stå emot en chock. Man kan applicera det på Eskilstuna och fråga sig vad som händer om oljan plötsligt blir väldigt dyr, kanske på grund av en politisk kris. Vad händer med livsmedelstransporterna? Hur många dagar räcker maten i butikerna?  

– Någon har sagt att varje samhälle bara är tre måltider från anarki. Det låter drastiskt, men ger en bild av vad som kan hända om vi inte är förberedda.

Fakta: 

<h2>Läs mer om <a href="http://www.fria.nu/artikel/83397">Omställning Sverige</a>.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Sverige ställer om

Det är bråttom att rädda världen – om det inte redan är försent. Så låter det ofta i diskussionen om klimathotet. Men att bygga ett hållbart samhälle liknar snarare ett långdistanslopp, menar Jan Forsmark från Omställning Sverige, som inspirerats av brittiska Transition towns.

Fria Tidningen

Robotrevolutionen – verklighet eller myt?

Vissa varnar för massarbetslöshet medan andra ser det som en möjlighet att dela på jobben. Men hur kommer det sig att jobb som borde kunna utföras av maskiner redan i dag, inte gör det?

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu