0lydnad för fred och rättvisa | Fria.Nu

Debatt


Martin Smedjeback
Fria Tidningen

0lydnad för fred och rättvisa

I en personlig betraktelse berättar Martin Smedjeback hur han gått från att ha varit skeptisk till civil olydnad till att själv delta i en aktion där han hamrade på granatgeväret Carl Gustaf. Aktionen gav honom ett fängelsestraff på hundra dagar.

Året var 1998. Jag satt i mitt studentrum i Lund och skrev på ett brev. Jag hade hört talas om en aktion där tre svenska fredsaktivister hade åkt till Storbritannien för att hamra på kärnvapenubåtar. En av dem var Annika Spalde, som jag aldrig hade träffat tidigare. Det var henne jag skrev brevet till, då hon satt i ett fängelse i England efter aktionen. I brevet förklarade jag att jag uppskattade hennes engagemang och mod, men att jag var skeptisk till metoden. Varför bryta mot lagen när man kan protestera på andra sätt? Är det verkligen demokratiskt att på eget bevåg trotsa lagen för att hamra på vapen? Finns det inte andra sätt som är effektivare och mer etiska?

 

Nästan exakt tio år senare, i oktober 2008, låg jag i ett buskage i Eskilstuna utanför en av Sveriges största vapenfabriker, redo att ta mig in och hamra på granatgevär.

Från att ha varit skeptisk till civil olydnad hade jag blivit en hängiven anhängare av denna metod. Vad hade hänt? Jo, under sju av de tio åren som passerat hade jag förmånen att vara anställd som ickevåldssekreterare på Kristna Fredsrörelsen. Där undervisade jag på heltid i ickevåld. Jag upptäckte att många av de mest effektiva och storslagna ickevåldsaktionerna hade varit just civil olydnadsaktioner. Martin Luther King och Gandhi, några av planetens mest respekterade medborgare, satt själva i fängelse efter att ha praktiserat denna metod. Så när jag fick en inbjudan till att vara med på en civil olydnadsaktion mot den svenska vapenexporten kunde jag inte säga nej. Vi var fem personer som träffades under sammanlagt några veckor under ett år för att förbereda aktionen. En i gruppen var Annika Spalde som jag tio år tidigare hade skrivit brev till. Cirkeln var sluten.

På aktionsdagen den 15 oktober 2008 åkte Annika, Pelle och Cattis till Karlskoga och Anna och jag till Eskilstuna. Klockan var strax före två på natten när Anna och jag tog oss in i vapenfabriken. Där stod de uppradade: vapnen vi hade letat efter – granatgeväret Carl Gustaf. Detta vapen har använts i otaliga krig runt om i världen och används flitigt än i dag. Bland annat i Irakkriget där över en halv miljon människor dödats.

 

När Anna och jag hade rispat och hamrat på fjorton granatgevär kända vi oss nöjda. Vi satt oss ner på fabriksgolvet, la ifrån oss alla våra verktyg och ringde polisen. Vi berättade vilka vi var och att vi skulle vänta tills de kom och grep oss. När vi hade suttit och väntat i ungefär fem minuter kom de; en polis med dragen pistol och en annan med en schäferhund i koppel plus några poliser till. När situationen lugnat ner sig frågade vi om de ville ha en bit choklad. En polis sa ”nej tack, jag har precis fikat”. Att bjuda på choklad kan tyckas vara en obetydlig gest men jag tror att den är viktig. Att ge något, även en liten sak, säger mycket om vilken typ av relation man vill ha. Vi ville visa att vi inte hade något emot dem som personer, utan att det var endast produktionen på fabriken vi hade problem med.

 

Jag satt hundra dagar i fängelse under sommaren förra året. Överraskande många av de andra fångarna stödde våra avrustningsaktioner, men flera var kritiska till vårt tillvägagångssätt. De tyckte att det var mesigt att bara använda enkla hammare. Varför inte slå till ordentligt med dynamit? Två skäl nämnde jag för dem. Dels vill vi inte riskera säkerheten för varken oss själva eller någon av arbetarna på fabriken. Dels vill vi att alla ska kunna utföra en avrustningsaktion. En enkel hammare kan vem som helst använda, men dynamit är svårare att hantera. Andra intagna tyckte att det var korkat av oss att stanna på brottsplatsen när vi skulle ha kunnat sticka därifrån och på så sätt kunnat göra fler aktioner. ”Men då hade vi inte haft möjlighet att förklara öppet, för både rättssystemet och resten av samhället, våra skäl för att göra avrustningsaktionen och varför den svenska vapenexporten måste upphöra”, sa jag till dem. ”Dessutom ville vi ta ansvar för våra handlingar”. Ett tredje förslag från mina medintagna var att i stället för att hamra på vapnen: ”sno dem, sälj vapnen till oss, gör en hacka själv och ge en del av pengarna till de fattiga i syd”. En vinna-vinna lösning för alla parter, tyckte de.

Kampanjen Avrusta (www.avrusta.se) som jag nu har varit aktiv i de två senaste åren har stärkt min tro på civil olydnad som en nödvändig och effektiv metod för fred, rättvisa och en starkare demokrati.

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2018 Fria.Nu