Skip to Content

Familjen framför allt

Recensioner |

”Familia” är den tredje delen i Mikael Wiströms serie om den peruanska familjen Barrientos. Den första delen, ”Den andra stranden”, kom år 1993 och den andra, ”Compadre”, år 2004. Mycket har hänt sedan Wiström träffade familjen första gången men kampen mot fattigdom kvarstår och genomsyrar hela tillvaron.

Publicerad: Onsdag 17 mars 2010 | 16:50

Faktaruta

Film

Familia Regi Mikael Wiström, Alberto Herskovits Medverkande Naty Barrientos, Daniel Barrientos, Natanael Barrientos, Judith Barrientos, Dany Barrientos Längd
85 min


Det strå klart att familjen inte klarar sig ekonomiskt och mamma Naty bestämmer sig för att lämna familjen för ett och ett halvt år och bege sig till Spanien för att arbeta som städerska. Hon hoppas att på så sätt kunna försörja familjen bättre. Men denna dokumentär handlar egentligen mindre om Natys resande och mera om de som blir kvar – det är först efter halva dokumentären som tittaren överhuvudtaget får ta del av Natys tillvaro i Spanien, innan dess kommuniceras hennes frånvaro endast genom de telefonsamtal hon gör till familjen. Istället fokuseras blicken mot pappa Daniels som försöker hålla ihop familjen, sonen Dany vars äktenskap håller på att rämna och som dessutom är skuldsatt, dottern Judith som känner skuld över att det är mamman och inte hon som tvingats lämna familjen och så den yngsta sonen Nata, vars liv går vidare trots Natys frånvaro. Naty själv konfronteras med ålderns begränsningar och ifrågasätter om de beslut hon fattat verkligen gynnar familjen.
För dem som inte är bekanta med familjen Barrientos sedan tidigare inleds filmen med foton och korta klipp från Wiströms tidigare möten, dessa i svartvitt för att klart markera den temporala skillnaden. En del bakgrund fås även när pappa Daniel visar foton för yngsta sonen Nata, foton från en tid innan Nata själv var född.
Det är förövrigt Nata som lyser starkast i denna dokumentär. De andra familjemedlemmarnas problem berör visserligen, men de irriterar också och frustrerar, medan Nata väcker empati och en genuin önskan om att livet ska behandla honom väl.
Till skillnad från de tidigare filmerna i Wiströms serie handlar det denna gång inte alls om regissörens eget förhållande till familjen. Faktum är att Wiström, och även Herskovits, är helt osynliga filmen igenom. Detta är något som skapar känslan av kameran som titthål. För det mesta är det ett grepp som fungerar väl, det känns som ett privilegium att få en inblick i denna familjs vardag, men ibland blir det nästan lite skamligt intimt (det tårfyllda avskedet och återseendet, Danys alkoholproblem etcetera) och frågor om etik och moral kryper fram; är detta ett försvarbart berättande och var går gränsen till exploatering?


Bra artikel?

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration

Senaste rubrikerna