Strypta politiska alternativ | Fria.Nu

Inledare


Linus Brohult
Fria Tidningen

Strypta politiska alternativ

Året är just nu 2010. Men är ni tillräckligt gamla för att minnas 1980? Året då Sverige höll en folkomröstning om kärnkraften – den energikälla som ännu bara var i sin linda, men som med sin utbyggnad hotade oss med bland annat avfallsgifter och haverier.

2010 var året som nämndes av ”Linje 2” för när kärnkraften skulle vara avvecklad. Folkomröstningen om kärnkraft handlade ju som bekant inte om ja eller nej. Socialdemokrater och folkpartister införde linje 2 – där avvecklingen skulle ske “med förnuft”. På valsedeln stod det att kärnkraften skulle avvecklas ”i den takt som är möjlig” med hänsyn till ”sysselsättning och välfärd”.

Hur snabb är en sådan takt då? Obefintlig, verkar det som. För nu är det 2010 – året då kärnkraften skulle vara avvecklad enligt linje 2. Och såvitt jag vet står de där kolosserna kvar och pumpar ut sitt plutonium. Ändå hörs inga klagomål.

Det intressanta är nu att alla de riksdagspartier som en gång var emot kärnkraften nu är för att den ska få finnas kvar så länge reaktorerna håller. I denna märkliga nya värd skrev Miljöpartiet och Vänsterpartiet förra året på DN Debatt – som om de citerade den där gamla valsedeln från Linje 2 – att kärnkraften inte borde avvecklas på direkten. I stället ska avvecklingen ske först när det är möjligt med hänsyn till “sysselsättning och välfärd”. Industrin (och klimatpolitiken, hävdade man) måste ha låga elpriser, och därför behöver Sverige ett elöverskott, förklarade man.

De där orden skulle ha kunnat komma ur vilken betongsosse eller högermoderat som helst. När som helst. 1980 eller 2010.

Det här är bara ett exempel ur denna sköna nya värld utan opposition: Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill inte längre stänga kärnkraften, Miljöpartiet tycker också att EU är bra att ha, och den rödgröna oppositionen vill fortsätta med Sveriges vapenexport (även om man diskuterar att införa en gräns för stater som allvarligt kränker mänskliga rättigheter). För att ta några exempel.

Hur kunde det bli så här? Mycket tyder på att det handlar om en bredare motvilja mot alternativa politiska perspektiv – en trend som breder ut sig. Den senaste tidens debatt kring kulturtidskriften Arena är intressant i det perspektivet.

I måndagens DN Kultur har Nina Björk sammanställt några av de mest intressanta delarna av denna debatt. Det intressanta är ju inte tidningen Arena i sig. Det finns ju många andra tidningar som kan vara forum för alternativa politiska synsätt. Det intressanta med Arena-debatten är snarare vilken stormflod av reaktioner som kom, bara för att några debattörer påpekade att Arena nuförtiden saknar systemkritiska politiska tankar. Dessa dömdes omedelbart ut i de svenska dagstidningarna som “sektvänster” och “nostalgiskt tillbakablickande vänsterradikaler”.

Någonstans har utrymmet för politisk debatt krympt betydligt i Sverige, och delvis är det säkert ett resultat av något slags chockdoktrin som svept över världen sedan 11 september år 2001, då USA:s “krig mot terrorn” fick sin start. Just hänvisningarna till USA:s korståg sedan 11 september 2001 användes intressant nog av Carl Bildt när han dömde ut delar av den rödgröna oppositionen som “talibantolererare och Castrokramare” i riksdagens talarstol för några veckor sedan.

Det är dags att sluta ge efter för den typen av stolliga påhopp, och i stället låta alternativa politiska visioner få diskuteras. På riktigt. Och att vi återfår politiska krafter som också omfamnar alternativa visioner, och inte bara betongpolitik light.

Annons

© 2019 Fria.Nu