Jämlikhetsandens betydelse mycket större än vi tror | Fria.Nu
Fria Tidningen

Jämlikhetsandens betydelse mycket större än vi tror

I 30 år har begreppet jämlikhet fått stå i utvisningsbåset. Plötsligt förekommer det frekvent i media. Debatten kring boken Jämlikhetsanden visar att vänstern har försetts med ett kraftfullt politiskt verktyg, skriver Tobias Davidsson.

Vad som glatt mig allra mest med debatten om boken Jämlikhetsanden (Karneval förlag) är att ett ord som för bara omkring 30 år sedan var självklart i den politiska debatten plötsligt diskuteras igen.

Under de senaste veckorna har det förts en intressant debatt i kölvattnet av att den svenska översättningen av Richard Wilkinsons och Kate Picketts The spirit level gavs ut i februari. I boken, som i den brittiska tidskriften New Statesman hyllats som en av 2000-talets viktigaste böcker, presenteras outtröttligt över 270 sidor diagram och statistik som, mycket övertygande ska sägas, visar att människor som lever i samhällen med hög ojämlikhet löper större risk att dö tidigare, utsättas för våld, prestera sämre i skolan, drabbas av psykiska besvär och en mängd andra mindre positiva saker.

Inte oväntat har skribenter som Göran Greider (Metro) och Dan Josefsson (Aftonbladet) hyllat boken. Däremot var Svenska Dagbladets ledarsida inte lika imponerad. Där kritiserades först bokens teser (1/2), sedan ifrågasattes, med hjälp av en rapport från Skattebetalarnas förening, även statistiskens tillförlitlighet (21/2). Författarna har själva svarat på kritiken i SvD (26/2) och Dan Josefsson har i sin tur i Aftonbladet (8/3) påvisat bristerna i den alternativa statistik som Skattebetalarna presenterade.

Även om bokens resultat säkerligen går att motbevisa på en mängd olika sätt försvinner en del av poängen när debatten utmynnar i ett jämförande av statistik. Jämlikhetsanden är nämligen ett alltför kraftfullt politiskt verktyg för att reduceras till empiriskt käbbel.

Vi minns väl alla hur den borgerliga alliansen fifflade med tolkningen av SCB-statistik för att sätta siffror på det påstådda ”utanförskapet” inför riksdagsvalet år 2006. Alliansens sätt att räkna kritiserades bland annat av professor i nationalekonomi Bertil Holmlund och till och med av Riksrevisionen i en längre rapport. Men faktum är att begreppet utanförskap satte sig i den politiska retoriken och löftet om att bryta utanförskapet gav, i alla fall enligt dem själva, alliansen mandat att leda Sverige.

Parallellt med Jämlikhetsanden läser jag filosofen Ernesto Laclaus On populist reason (2004). I den driver, något förenklande, Laclau på ett övertygande vis tesen att politik i princip är lika med populism. Det som enligt Laclau kännetecknar en populistisk rörelse är kedjan mellan i sig disparata politiska krav där kedjan hålls ihop av en gemensam antagonism gentemot en politisk auktoritet. För att stärka kedjan ytterligare, och minska risken att den populistiska rörelsen inte återgår till de partikulära ursprungskraven, är det nödvändigt för rörelsen att samlas under ett koncept eller namn, exempelvis frihet, eller ”verklighetens folk” för att ta ett aktuellt exempel.

Namnet som sådant kallar Laclau för en ”tom signifikant” och tricket är att fylla denna signifikant så att det skapar mening för alla de olika partikulära politiska kraven som samlas under namnet. Den tomma signifikanten är dessutom också flytande, det vill säga inget politiskt läger kan sägas äga den. Vi behöver bara tänka tillbaka till den förra valkampanjen för att hitta ett lysande exempel på denna logik: hur ”de nya Moderaterna” lanserade sig som ett arbetarparti.

Laclau betonar gång på gång i sin bok att populism inte kännetecknas av sitt innehåll, snarare av sin form, och denna är konstitutiv för det politiska. Således görs ingen moralisk värdering i vad populism innebär. Vad det handlar om är att spela spelet så skickligt som möjligt och hegemonisera den politiska terrängen – det vill säga skapa ett klimat där man styr begränsningarna för den politiska artikulationen i en viss riktning.

Det kan tyckas sorgligt att politik enligt detta synsätt till den så milda grad handlar om strategi, men jag tror att vänstern gör ett misstag om man underskattar den marknadsliberala hegemoni vi i dag befinner oss i. En värld där begrepp, eller koncept, som tillväxt, personlig utveckling och marknadsrationalitet har invaderat hela vårt sätt att föreställa oss världen.

I den utmärkta lilla boken Att vinna framtiden åter (2008) påminner Wendy Brown oss om att vänstern omöjligen kan slå högern på dess egen arena. Den rakt igenom dominerande marknadsdiskursen har ställt dagens vänster i ett läge där den som bäst försöker erbjuda en något humanare kapitalism. I dag handlar vänsterns förda politik, för att citera Slavoj Zizek, mer om kapitalism med ett mänskligt ansikte än, som under Pragvåren, en socialism med mänskligt ansikte.

Jämlikhetsanden, och debatten som faktiskt fått det för marknadsliberalismen så omoderna begreppet jämlikhet att diskuteras i offentligheten under ett brinnande valår, kan vara nyckeln till en radikal omsvängning av vänsterns och i förlängningen hela den politiska sfärens retorik.

Boken och debatten kring den erbjuder ett perfekt läge att lyckas med konststycket att samla ihop de partikulära kamper – exempelvis antirasismen, feminismen, antikapitalismen – som har det gemensamt att de strider mot en ojämlik värld. Låt jämlikhetsanden förkroppsliga kedjan som håller ihop det, uppenbarligen bokstavliga, livsviktiga motståndet mot ojämlikheten.

Annons

Rekommenderade artiklar

Med utanförskapet som konstant tillstånd

När jag i våras frågade en kompis som höll på att ta en fil kand vad hon skulle göra i sommar svarade hon att hon skulle ägna den åt att skriva sitt CV. Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Ett CV är väl en kortfattad text där man redogör för sina kvalifikationer, vilket inte tar särskilt många minuter att sammanställa. Tänkte jag, uppenbarligen i min enfald. För just CV-produktion är en av dessa aktiviteter som håller det så kallade prekariatet ständigt sysselsatta.

Fria Tidningen

Judith Butler reclaimar diskursen om livet

Efter många års försök att locka Judith Butler att hålla Nobelmuseets årliga Neale Wheeler Watson-föreläsning stod hon äntligen i gamla Börshuset inför 400 förväntansfulla åhörare. Butler levererar en mästerlig föreläsning om vårt akuta behov att förändra världen, skriver Tobias Davidsson.

Fria Tidningen

Slipad attack på prostitutionsliberalerna

Kajsa Ekis Ekman smular sönder legaliseringsvurmen kring prostitution och surrogatmödraskap tills det enda som återstår av de två sammantvinnade ”berättelserna” är en perverterad marknadsliberalism som objektifierar varje fiber av kvinnokroppen, skriver Tobias Davidsson.

Fria Tidningen

Stefan Jonsson slår hål på invanda tankemönster

Vid en första anblick spänner DN-skribenten Stefan Jonssons essäsamling Rapport från sopornas planet över brett skilda ämnesområden – Europabygget, mexikanska sopsamlare och marxismens nuvarande hälsa är bara några exempel. Men när man börjar läsa texterna närmre anar man snabbt den Röda tråden.

Fria Tidningen

För livet i marginalen

Judith Butler är kanske mest känd för de banbrytande genusteorier som hon introducerade för en bred publik i och med Gender trouble (1990). Hennes genomslagskraft var så stor att du i dag inte på allvar kan uttala dig om feministiska frågor utan att på ett eller annat sätt förhålla dig till butlerianska termer som performativitet eller parodi.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu