Bild:

BILD: Richard Svensson

Teaser:

Markus Anteskog visar i utställningen Virtuellt vatten akvareller målade vid Aralsjön.

Farligt strålande konst

Konservativt akvarellmåleri har starka kopplingar till natur och rekreation, en tradition som här får en annan betydelse vilket skapar både dramatik och effekt; konstnären och kreatören är i Anteskogs gestaltning fångad i en mardröm där naturen till sist har slagit tillbaka.
För att dokumentera den konstnärliga processen var fotografen Richard Svensson med på resan till Aralsjön. Hans vackra fotografier fångar konstnären, utkastad i ett sällsamt landskap präglat av människans inverkan, i en glänsande skyddsdräkt och utrustad med staffli och penslar.

Som en utgångspunkt använder Anteskog ett citat av Carl von Linné. ”Gud har inte skapat något förgäves, utan allt kan människan utnyttja.” Det här synsättet på naturen, som en källa till utnyttjande och vinning, har lett fram till konsekvenser som vi inte längre kan råda över.

Kunskap är makt, hävdade den brittiske filosofen Bacon. Naturfilosofen Georg Henrik von Wright har påvisat hur makten och kunskapen som ackumulerats i västerlandet skapat en världsbild grundad på rationalitet, och hur den bland annat lett till att människan genom olika beräkningar försökt att kontrollera och förutse naturen för sin egen vinning. Naturen förvandlas till ett objekt, som människan kan manipulera och härska över. Övertron på förnuftet och rationaliteten ser von Wright i de bakslag som drabbat oss i jakten på ständiga framsteg: "Den underkuvade naturen gör uppror mot sin herre, den vetenskapligt-teknologiska människan. Om människans herravälde över naturen är en förhävelse, hybris, så kan de svårigheter, som härskaren nu ställs inför betraktas som naturens vedergällning eller nemesis."

Virtuellt vatten är en utställning som handlar om hur naturen slår tillbaka på den sociala ingenjörskonsten vars syfte den här gången var att skapa en blommande öken. I den tryckta presentationen av utställningen går det att läsa om hur Aralsjön så sent som på 1960-talet var världens största innanhav som underhöll såväl fiskeindustrin som ett levande jordbruk. I början av 60-talet började dåvarande Sovjetunionen bygga avancerade bevattningssystem för att bli självförsörjande på bomull. Konsekvensen av människans inblandning i ett naturligt ekosystem blev en gigantisk saltöken, vilket i sin tur påverkade klimatet. 137 levande djurarter decimerades på kort tid till endast 38! De sista fiskarna i sjön går nu att se på museum.

Utställningen är klart sevärd, trots skavanker av pamflettaktighet, och har sina främsta förtjänster i dess angelägna innehåll. Akvarellerna i sig är enkla och aningen oansenliga. Fotografierna är desto mer estetiskt tilltalande med dess sorgliga och ödsliga atmosfär. Starka bilder där människan är utkastad och utelämnad i en mardrömssituation som det känns omöjligt att blunda inför.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration