Bild:

BILD: Stephen Chernin/AP/Scanpix

Teaser:

Allra bäst blir det när Rickie Lee Jones är ensam med en akustisk gitarr. Bilden är från en konsert 2001. (Bilden är beskuren.)

Jones summerar karriären

Det är kul att Katalin i förhållandevis lilla Uppsala säsong efter säsong kan stoltsera med ett imponerande utbud av nationella såväl som internationella musiker. Även om det var ett tag sedan som Rickie Lee Jones stod i det allra starkast skinande rampljuset så har hon efter storhetstiden i början av 80-talet hela tiden släppt skivor och varit aktiv, med undantag för några år av skrivkramp under 90-talet.

Den aktuella turnén uppmärksammar att hon varit verksam musiker i nära nog tre decennier, och även om hon har utmärkta albumet Balm in Gilead, släppt i slutet av förra året, i bagaget så bjuder låtlistan för kvällen på både gammalt och nytt. Redan som andraspår spelar Jones och hennes två medmusiker Satellites från Walter Becker-producerade Flying Cowboys. Originalinspelningens genomarrangerade känsla ersätts här av trioformatets mer avskalade sound.

Samtliga på scen sjunger också bra stämmor, dock alldeles för få gånger under kvällen. Med det sagt ger spelningen ett överlag övertygande, men stundtals något skakigt intryck. Framför allt trummisen får kontinuerligt instruktioner av kvällens huvudperson och verkar också aningens osäker på delar av låtmaterialet.

Efter lite instrumentbyten sätter sig Rickie Lee Jones själv bakom batteriet och spelar och sjunger Traffic-covern Low Spark Of High Heeled Boys på ett lagom skevt vis. Elbasisten spelar med stråke för att få det där riktigt mullrande ljudet, och när Jones hänger på sig elgitarren och vrider choruset till max så funkar det riktigt bra.

Allra bäst blir det dock när Jones ensam med akustisk gitarr framför vackra Bonfires från senaste skivan för en knäpptyst och trollbunden publik. Då märker man att kompet var en aning överflödigt.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration