En språkmästare av sällan skådat slag

Göteborgaren Peter Törnqvist blev med den kritikerhyllade novellsamlingsdebuten Fältstudier (1998) en del av 90-talets lovande ”novellbooms”-författare. 2003 kom ytterligare en samling kortprosa Lövsågare, innerkurva. Kioskvridning 140 grader är Törnqvists romandebut.

Liksom i tidigare texter är Törnqvist en språkmästare av sällan skådad slag. Dialektal och svårläst men också klurig och skämtsam. Trots ett brett småländskt bygdemål, tjockflytande och svårgenomtränglig, och ibland ett hinder i förståelsen av texten, har Törnqvists språk en magnetisk dragningskraft. Jag blir rusig av alla ord. Okända, påhittade, dialektala, glömda, förvrängda. Det är lätt att överdosera i denna litterära motsvarighet till Willy Wonkas chokladfabrik. Jag vill gärna föreställa mig hur Törnqvist satt och skrattade och skrockade för sig själv medan han skrev romanen, så fylld av kärlek och lust till språk är den. Man blir alldeles snurrig och överväldigad av denna språkliga talang.

I Kioskvridning 140 grader rör vi oss i ett trolskt Westra Härad där ett kompisgäng – Tjippen, Sula, Hannele, Pjäta, Jyro – fungerar som vägvisare till ett närmast mytiskt Småland där kristen skräck för ett svavelosande hädanefter frodas sida vid sida med naturväsen, kloka äldre och skämtare á la asatrons Loke. Törnqvist har frammanat ett fullödigt galleri av hjärtliga original och det vi i Göteborg skulle kalla ”goa gubbar”. Gubben Viktor som tjärar in allting, Tjippens far, kyrkans orgelspelare Bälgen med sin nya fru Bälgan och framför allt detta fantastiska kompisgäng som vid fyndet av en statistisk tabell över vägarnas längd i de olika väghållningsdistrikten beslutar sig för att promenera sig igenom Westra Härads 152 kilometer landsväg och 461 kilometer bygdeväg.

Visst är det lustigt och fyndigt och fint men tyvärr blir avsaknaden av handling ett herkuleanskt hinder för läsaren att ta sig över. Det blir för många historier som inte riktigt leder någonstans, för många crazy karaktärer, för stark känsla av hört-och-sett- det-förut. Bokens behållning är berättelserna om Tijppen, denne unge rebell som vägrar gå i kyrkan, som ifrågasätter och står upp den förtryckande Bälge-makten men som nattetid får betala tribut genom att flyta på en gul flod av piss. Tijppen är den där anti-hjälten vi alla älskar och önskar att vi själva hade varit – dessutom en protagonist med styrka nog att bära en hel roman. Istället är nu Törnqvists text en samling lösryckta skärvor och fragment om ett älskat och hatat Småland.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration