Skip to Content

Mustig och förbannad självbiografi från Roland Jansson

Recensioner |

Roland Jansson är förbannad. Hans bok är en resa i tiden från uppväxten i arbetarkvarteren i Redbergslid fram till nu. Och det är uppenbart för var och en att författaren alltid har varit och i allra högsta grad fortfarande är en arg jävel. Redan innan inledningen finns ett citat av vännen Lasse Strömstedt ”Roland Jansson är den störste rättshaverist jag har träffat i mitt liv – som inte har havererat!”. Det är en bra utgångspunkt för läsningen.

Publicerad: Torsdag 25 februari 2010 | 10:51

Faktaruta

Litteratur

Nackspärrarnas rike, en tidsresa och scener från Psykiatriska kliniken Författare Roland Jansson Förlag Lindelöws


Jansson berättar om sin uppväxt i Redbergslid med en kommunistisk far och en frireligiös mor, med ”Stalin i ena örat och Luther i det andra”. Det är en färgrik och ofta humorrik skildring, som har sin utgångspunkt i ett Sverige som är ett av de fattigaste länderna i Europa. Roland Jansson växer upp och lever sitt liv som de flesta andra av sina klasskamrater. I detta Nackspärrarnas rike där man hela tiden tvingas se uppåt. Men hans yrkesbana skulle komma att bli väldigt annorlunda. Från jobb på gatukontoret som stensättare, via spårvägen och SKF blir han, mer eller mindre av en slump, skådespelare och senare även dramatiker. Ur detta, och mycket annat, kommer alltså Nackspärrarnas rike.

Men det är mycket mer än en självbiografi som berättar mustiga historier om fylla, eller en socialrealistisk bild av en arbetarklassen. Det är också ett försök att skriva en politisk historia utifrån ett perspektiv från olika positioner i den svenska arbetarrörelsen.
Roland blir, precis som sin far, kommunist och är ordentligt arg på socialdemokratin. Men han möter enskilda socialdemokrater, framför allt på SKF, som han beundrar. På 70-talet går han in i KPMLr, men är i dag, trots allt, socialdemokrat. Jansson beskriver sin ilska mot och rädsla för det samhälle som han menar växer fram i Sverige idag. Men han slår inte bara mot högern, utan är även kritisk mot socialdemokratin. Roland Jansson är som sagt förbannad. Han är direkt skoningslös i kritiken mot 70-talsvänstern och det flum han menar följde av den.

Berättelsen är fascinerande, hela boken är så full med åsikter att det knappt går att ge en fullständig bild, eller diskutera och bemöta dem. Roland Jansson vet vad han tycker. Ibland tycks åsikterna motstridiga och jag funderar på hur de kan rymmas i en och samma människa. Även själva boken är till viss del spretig och slår åt många håll samtidigt. Dessutom känns den på sina ställen slarvigt redigerad, vilket är tråkigt, eftersom det är en gripande berättelse.



Bra artikel?

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration

Senaste rubrikerna