Konstmarknaden har genomgått en omvälvande utveckling under 2000-talets första decennium. Ett allt mer internationaliserat konstliv domineras av stora institutioner såsom biennaler, museer och konstmässor. I Sverige har den kommersiella delen av konstmarknaden ett förhållandevis begränsat inflytande, något som vägs upp av de offentligt finansierade institutionernas dominerande ställning. Men precis som alla andra städer som vill synas på konstmarknadens karta, erbjuder Stockholm ett utbud av konstmässor. I år pågick under den gångna helgen tre mässor parallellt i Stockholm: galleridrivna Market, konstnärsdrivna Supermarket och uppstickaren Art Anglais.

På Supermarkets första dag visades dokumentären Super art market (2009) av den kroatiske filmskaparen Zoran Solumun, en film som kan tolkas som ett inlägg i en debatt kring den upphaussade konstmarknaden. Dokumentären var en del av programmet på Supermarket Talks, vars syfte är att utgöra en plattform för diskussioner kring aktuella frågor rörande samtidskonsten. Årets tema gick under titeln ”dokumentation/icke-dokumentation” och innebar ett analyserande av konceptet dokumentation och hur det kan manipuleras, summeras och även fördunklas.

Super art market är en kritisk granskning av konstmarknadens hisnande finansiella färd under åren 2002–2008 och fokuserar på fem heta gallerister: Leo Koenig från USA, Judy Lybke från Tyskland, Lorenz Helbling från Kina, Laura Bartlett från England och Mihai Pop från Rumänien. Det är inte ur galleristernas perspektiv som vi får möta konstvärlden utan genom filmarens kritiska blick. Konstköpare och konstnärer förpassas till bakgrunden med några undantag, däribland en intervju med konstnären Julian Schnabel.

Filmen målar upp en cynisk bild av galleristernas verksamhet och sättet som de ”skapar” konstnärerna och samtidigt bestämmer köparklientelet. Det är uppenbart att frågorna till de olika galleristerna skiljer sig åt, men som åskådare får vi inte ta del av frågornas innehåll utan får nöja oss med att höra svaren. Resultatet blir att pris och prissättning för flera av galleristerna verkar vara av ett större intresse än själva konsten. Men Laura Bartlett i London är ett exempel på motsatsen: hon ger ett sympatiskt intryck och framstår som driven av sin passion för samtidskonst. Hennes cyniska motpart finner vi i Judy Lubke och Leo Koenig vilka främst verkar tänka på de kommersiella aspekterna och uppvisar tendenser på smärre storhetsvansinne.

Filmen följer galleristerna på mässor runt om i världen och resan börjar på Art Basel i Miami. Vi får en glimt av galleristernas livsstil som rastlösa affärsmän – ständigt kringflackande med mycket tid att tillbringa på flygplatser och hotell. Förutom det nödvändiga i att vara på resande fot för att besöka mässor och biennaler avspeglar filmen vikten av lokalisering för gallerierna, det vill säga att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. I anknytning till detta får vi följa Mihai Pops sökande efter en åtråvärd adress i Berlin för komma närmare den trendiga konstmarknadens kärna. Leo Koenig berättar också om sina lokalbyten och hur han till slut hamnade i Chelseas konstkvarter.

Det är svårt att avgöra hur värdefull Super art market är som dokument över konstboomen som började ebba ut för några år sedan. Filmens slutscen visar Lorentz Helblings bås från Art Basel år 2007, då galleriets bås förvandlades till ett snabbköp i vilket man sålde tomma förpackningar föreställande amerikanska varor, försedda med kinesiska etiketter. Att låta detta verk summera dokumentärens innehåll ger onekligen intrycket att konstmarknaden är en snabbmarknad där luft säljs för overkliga summor. En skarp kritik som inte helt övertygar mig som åskådare.

Filmens avslutande text lyder: ”Hösten 2008 bröt finanskrisen ut. Några månader senare stängde de första gallerierna i Chelsea.” Det är sant att många har fått stänga, men Leo Koenigs galleri finns fortfarande kvar på 545 West 23rd Street. Detsamma gäller överlevnaden för de övriga gallerierna i filmen. Även flera konstmässor trotsade finanskrisen, däribland Frieze Art Fair i London, som i likhet med Supermarket är en arena för projektinriktad och ny konst som inte har omedelbara kommersiella syften.

Krisen må ha fått finansvärlden att delvis dra sig ur konstmarknaden, men de inbitna samlarna och köparna verkar finnas kvar. När bubblan sprack fanns det fortfarande en ekonomi för konst som inte byggde på räntor och lånade belopp. Budskapet i Super art market väcker tanken att det existerar en lättnad över att konstboomen är över och att en uppriktigare konst nu kan få större spelyta.