Ford gör melodram av lågmäld bok
I en klassisk stripp i serietidningen Larson står en get och smaskar i sig det sista av en filmrulle. Undertexten till serierutan säger: ”boken var bättre”. I Tom Fords tappning av Christopher Isherwoods klassiker En enda man redovisas allt och lite till i vad som är en sprakande bildfest med föga eftertanke. Boken smakar helt enkelt lite bättre.
George (Colin Firth) är en medelålders professor som utåt sett lever ett alldeles vanligt liv, men som under ytan lider av en enorm sorg. Hans livskamrat har omkommit i en bilolycka och sorgen är honom alldeles övermäktig. Vi får under en solig dag följa honom på jobbet, hemma och hos sin bästa vän, allt medan han planerar och förbereder sitt självmord.
I A single man, som Christopher Isherwoods roman heter i original, existerar inte det planerade självmordet. Jag gissar att det skrivits in för att synliggöra sorgen som George känner, men självmordstankarna förminskar snarare än förstorar. Det är i sammanhanget en alldeles för enkel lösning. Inget i den George vi lär känna talar för att han skulle ha en självmordsbenägen läggning och den bortgångne älskaren är i boken påtaglig endast i form av en underliggande drivkraft, en fond mot vilken vi förstår en del av Georges karaktär.
Boken har ett större släktskap med Albert Camus Pesten än vad den har med Tom Fords film. Visserligen utspelar sig inte Pesten under en dag, men handlar likväl om människor som i sin vardag tvingas leva i ett kaos. I boken är det konkret, på gator och torg dör människor men samtidigt har livet sin gång. I En enda man är vardagen den rituella morgonrutinen och den propra kostymen, vardagen är normal och kaoset finns istället inombords. Havet fungerar i båda romanerna som en katarsis, en rening och försoning, en början på något nytt.
I Camus bok är alla i den pestdrabbade staden Orans invånare satta i karantän och därmed tillhörande undantaget. I Isherwoods bok är det den ensamma George som tillhör undantaget. Utåt sett en välordnad akademiker, men tillhörande icke-normen, en homosexuell medelålders man med sorg i en konservativ tid. Till detta ger oss boken återkommande ledtrådar men aldrig mer än att samhällets förakt bara kan anas. Desto större är Georges förakt för sin samtid.
Tom Ford har i sin film valt att till scenerna lägga en voice over som talar om för oss vad George tänker. Möjligen kan man i en vänligt sinnad gest tolka det som en hommage till Isherwoods berättarteknik och språk, men lika gärna som ett uttryck för vår tids, i synnerhet inom amerikansk film, behov att överkommunicera sitt budskap. Den som inte fattat den första gången ska definitivt göra det andra eller tredje gången. Och gör hon eller han det inte då, finns musiken till hjälp. För det är en melodram som Tom Ford har gjort, mer besläktad med Douglas Sirks Trasdockan än med boken.
I en nyckelscen säger Julianne Moores karaktär Charley till George att ”Living in the past is my future”. Repliken sammanfattar filmens och i förlängningen Fords essens och motor: framtiden har inget att erbjuda om det är utan den man älskar.
Men nej, tolkningen stämmer inte, som George säger till en student som feltolkar hans favoritförfattare Huxley, det är mer komplicerat än så. Framtiden är inte intressant, det är nuet som är kärnan.
Det är synd att Ford inte är mer stringent för han har verkligen materialet att göra boken rättvisa. Colin Firth gestaltar den grånande George med en sorg och längtan som känns genuin och som säkert ger honom en Oscar (han är nominerad). Många scener är bedövande vackra, som öppningsscenen när George i snön kysser sin döde pojkväns läppar, eller tillbakablicken med Jim på stranden, kornigt i svartvitt med en ytterst närvarande ljudläggning som formligen sätter oss bredvid de två älskande.
Men det räcker inte. Fords känsla för det estetiska kunde varit vad marmelad är för rostat bröd, men blir istället en bitvis slätstruken sorgehandbok för dummies – om än en väldigt snygg sådan.
Film
En enda man
Regi Tom Ford I rollerna Colin Firth, Julianne Moore m fl