Italien bortom klichéerna

Den mest påtagliga influensen möter besökaren i den så kallade katedralen, där den gigantiska Berlusconibysten Silvio har byggts på plats. Den är av sand och för tankarna till sfinxer samt porträtten i bergsklippan Mount Rushmore. Xhafa ville inte göra ett porträtt av ”komikern” Berlusconi, istället porträtterar han honom som den maktfaktor han faktiskt är. Tänk Ian och Bert, och man kopplar genast faran med ett allt för avfärdande skratt.  Att skulpturen är gjord av sand är givetvis också intressant, jag börjar direkt tänka på sandslott och dessas metaforiska kvaliteter.
Italientemat fortsätter. Xhafa kommer ursprungligen från Albanien men levde och verkade i Italien under några år. Genom denna erfarenhet kunde han själv konstatera den främlingsfientlighet som landet ofta förknippas med, vilket delvis kan ses som ett resultat av Berlusconis restriktiva politik. I Volare tar konstnären på sig en ”typiskt” italiensk mundering, samtidigt som han framför den söndertjatade sången med samma titel.  Detta är en konstruerad identitet – en klichébild – men lika konstruerad är förstås situationen när en ”äkta” italienare gör samma sak.
Skinheads Swimming är en video där ett androgynt skinheadpar – en man och en kvinna – använder Trevifontänen i Rom för en passionerad kärleksstund. Bortblåst är Anita Ekbergs vampiga flört med Marcello Mastroianni och kvar finns endast ömhet. Eftersom många sammankopplar skinheads med fascism och inte med romantisk kärlek blir mötet med verket kanske lite förvirrande eftersom det skevar, men Xhafa vill låta det skeva. Skinkulturen kan också fungera som en effektiv subgrupp i hans arbete då den egentligen inte växte fram ur något vredgat främlingshat, utan ur kärleken till rocksteadymusiken. Denna grupp är alltså mer komplex än den ofta framställs och än i dag utgörs den av många förgreningar, som inte har så mycket gemensamt förutom vissa stilistiska attribut.
2 705 baci är ingen lättsmält utställning och kan till en början verka något stum och platt, men den växer till sig efter hand. Xhafa använder sig av samma strategier som Berlusconi och avslöjar därigenom konstruktionens godtycklighet vilket kanske är smartare än regelrätt pajkastning, samtidigt som lösningen också är ganska obehaglig. I denna process lägger Xhafa både kraft och själ i att bygga en stor skulptur av en man vars metoder han verkligen ogillar, vilket verkar lite motsägelsefullt – och här har vi utställningens viktigaste fråga: lyfta fram eller ignorera? 

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration