Närgången krigsskildring

Utgångsläget är spännande och redan från första bildrutan infinner sig en klaustrofobisk känsla. Med handhållen kamera visas insidan av en stridstank och det är starkt realistiskt. På ena insidan av tanken står det ”Man is steel, tank is only iron” – en form av ödesmättad ironisk kommentar. För personer har ju faktiskt känslor, men tanken ångar bara på.
Mycket av kriget ses enbart genom kikarsiktet på tanken, tillsammans med det ljud det ger ifrån sig, något som gör den klaustrofobiska känslan ännu starkare. Men också det som visas genom vanlig kamera är obehagligt, även det som sker inne i tanken. Det närgångna fotot gör händelserna extra otäcka, det är så att lukterna känns ut i biosalongen och när en soldat kräks känner jag hans illamående.
Lebanon är en film som är otäck, äcklig, skrämmande och den kryper verkligen in på skinnet, tack vare de tekniska bitarna. Tyvärr kan den faktiskt kännas lite ytlig, eftersom personerna skildras utan något större djup. Det är synd, för en så enkel sak som djupare personporträtt hade gjort filmen till en enorm spark i magen. Trots den närgångna berättarstilen blir den – tro det eller ej – långtråkig emellanåt. Det blir konsekvensen när det är så uppenbart att det har satsats på det tekniska och de rent filmiska små detaljerna och manus har fått stryka på foten. Är syftet att visa hur läskigt det kan vara att föra krig från en stridstank har Samuel Moaz lyckats, men ville han skildra något djupare om människans inre och vad sådana upplevelser gör med en person får han nog gräva lite mer tills nästa gång.