Varmt gnistrande dansteaterpärla

Scenografin är ovanligt effektivt kongenial med pjäsens ordlösa berättelse. Man föreställer sig utan svårighet scenens solbelysta hustak som mycket högt beläget över en larmande storstad, bland teveantenner, märkligt formade ventilationstrummor i olika storlekar och en rött blinkande reklampil. Pjäsens gröna fjärilslarv ålar sig ut ur ett av rören och mäter takets avstånd mellan barriärerna mot avgrunden. Strax föds hon ur sitt puppfodral, beredd att möta världen. Iklädd arbetaroverall träffar hon strax på en man, klädd på samma sätt, han skulle kunna vara husets, inte alltid så händige, vicevärd.
Scenbilden visar också, som i all god teater, att det som finns på scenen måste användas. Till och med den röda ryggsäcken, högst upp takets TV-antenn, som fjärilen, utan att ha utvecklat sina vingar, inte vågar hämta. Inte heller han törs fastän han, minst lika darrig av svindel som hon, försöker sätta den ena foten litet högre än den andra på antennens stegpinnar.
Trots det, eller kanske just för att scenen visar en så begränsad miljö, lyckas de båda i sina, ömsom oändligt försiktiga, ömsom plötsliga attacker av närmande till varandra, sakta med säkert leta sig allt djupare in under den andres hud. Deras ordlöst sökande komik är både stark och bräcklig i mötets vibrerande osäkerhet, medan de finurligt lekfullt utmanar varandra. De cirklar hela tiden kring varandra, av och an över takets lilla yta, som för att hitta en blotta där en ömsint stöt nog kan sättas in.
Kombinationen Johan Friberg och Charlie Åström verkar vara något av ett teatralt dreamteam, deras resultat är också en välgörande dansant och rytmiserad uppsättning som andas stort och fritt av lika samfälld som lustfylld kreativitet.