Tiden har kommit ikapp Petra Östergren

Seminarier har arrangerats, debattartiklar har skrivits och på flera sexarbetares bloggar är boken ämnet för dagen. Sex är ett känsligt ämne. Alla berörs, alla har en åsikt. Särskilt om sexualiteten, som i detta fall, kombineras med pengar. Samtidigt lyser en sansad sexualpolitisk debatt ofta med sin frånvaro eller präglas av klichéartade resonemang. Och just detta vill Östergren råda bot på. Argumenten ska benas upp, ställas emot varandra och alla ska få komma till tals. Framför allt de som allra mest berörs av politiken som förs på området – de som jobbar med kommersiell sex.

Porr, horor och feminister är en ambitiös genomgång av det svenska porr- och prostitutionsmotståndet under de senaste decennierna. Men särskilt hedervärt är just faktumet att Östergren låter prostituerade kvinnor, vilka hon föredrar att kalla sexsäljare, komma till tals. Ett av kvinnorörelsens fundament är, enligt Östergren, att ge kvinnor röst och solidarisera sig med dem som har det svårast. De flesta feminister kan nog skriva under på det. Men när det sedan gäller vilka sexarbetare man hjälper att komma till tals sammanfaller dessas upplevelser nästan alltid med prostitutionsmotståndarnas agenda. I princip alla de sexarbetare Östergren talar med upplever stigmatiserandet som mer kränkande än själva säljandet av sexuella tjänster. Och där känner de sig mest besvikna på feministerna, som säger sig stå på deras sida, men som vägrar att lyssna på dem, som utmålar dem som dåliga, mindre vetande och allmänt miserabla offer. Och som till och med bygger karriärer på att göra detta.

Många menar att det inom feminismen länge har pågått ett tvåfrontskrig. Å ena sidan de sexliberala feministerna som tycker att porr och prostitution är helt okej. Å andra sidan radikalfeministerna inom Roks och socialdemokratiska kvinnoförbundet som inspirerade av ameri- kanska röster som Catherine MacKinnon och Andrea Dworkin menat att prostitution, porr, ja kanske till och med vissa former av sex, är djupt kränkande övergrepp. Men är det verkligen så enkelt? Och om denna svartvita beskrivning någonsin varit sann – är den det än i dag? Jag tror inte det. Tiden har delvis kommit ikapp Östergren. De provocerande frågor hon var ensam om att ställa för några år sedan anses som rimliga av fler i dag. Querrörelsen och sexradikalerna har fört in andra argument i debatten och avgrundsdjupet mellan radikalfeministerna och sexliberalerna har vuxit samman en aning. Östergrems meningsmotståndare Margareta Winberg, Inger Segelström, Gunilla Ekberg och Roks är inte längre några självklara auktoriteter på den feministiska arenan. Om det nu någonsin varit så. Gör då allt detta Petra Östergrens bok till ett inlägg i ett slag som redan är vunnet? Nej, tvärtom. Boken lyfter många frågor som fortfarande är extremt radikala. Samtidigt gör Östergren det lite lätt för sig när hon pekar ut ovan nämnda damer som dagens feministiska porrmotståndare. En mer nyanserad debatt har fört med sig en mer nyanserad kritik av den kommersiella sexbranschen. En feminism som kan kritisera sexualfientligheten och moralismen men samtidigt ifrågasätta sexbranschen och det rimliga i att köpa tillgång till en människas kön.

Jag läser Östergrens bok som en varning för en ohelig allians mellan en sexualmoralistisk feminism och en allmänt fördömande konservatism, en allians hon menar funnits länge och som hindrar oss att tänka klart kring frågorna. Östergren upprepar otaliga gånger att alla sexarbetare inte är nöjda och lyckliga. Att syftet med boken inte är att förespråka porr och prostitution. Men däremot att skapa en mer nyanserad och öppen debatt kring frågorna. Det samtal Petra Östergren efterlyser är angeläget. Även om du inte alls håller med – läs och bli förbannad, läs och ompröva.

kultur@fria.nu

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration