Geyer och Hayes vidgar perspektiven

Hierarkiska strukturer och slentrianmässig blindhet kan ses som några av de viktigaste angreppspunkterna, samtidigt som svårigheten med att undvika dessa också understryks.
Detta paradoxala sammanhang belyses väl i Sharon Hayes In the Near Future - en installation med tretton diabildsprojektorer som visar konstnären själv i olika städer med demonstrationsplakat i handen.  Verket kan dels ses som en hyllning till tidigare demonstrationsinsatser i det feministiska och queeraktivistiska fältet, men även som en undersökning av den urvattning som riskerar att drabba allt för flitigt använda slogans och fraser.
I ett angränsande rum visas Hayes Revolutionary Love 1 & 2: I Am Your Worst Fear, I Am Your Best Fantasy - som också dokumenterar en demonstrationsaktion, men nu i större skala. I denna videoinstallation finns en glödhet vilja, men jag saknar något av den underfundighet som präglar Hayes ovan beskrivna verk.

Och så till Andrea Geyers konst som slår mig med häpnad. I Spiral Lands har svartvita fotografier kompletterats med textmaterial som behandlar såväl reella händelser som påhittade skeenden.  Fotografierna visar en vildmark som är magnifikt vacker och sublim.  Skönheten som Geyer lyfter fram är inte obetydlig, den förklarar men urskuldar för den skull inte det habegär som ligger bakom många kolonisatörers agerande. I detta fall handlar det om Nordamerika - en nation som fortfarande, trots all vetskap, förknippas med frihet. Man kan även dra paralleller till uppfattningen om ”the male gaze” och hur kameran har använts för att inte enbart kartlägga ”exotiska” länder och dessas invånare, utan även kvinnan i allmänhet.

Den absoluta höjdpunkten i utställningen är Geyers Criminal Case 40/61 Reverb - en videoinstallation som verkligen kräver besökarens uppmärksamhet. Wu Ingrid Tsang spelar alla roller i detta verk som är baserat på Hannah Arendts noteringar från rättegången mot SS-officeren Adolf Eichmann.  Geyers tolkning av ondskan är inte svartvit, hon befinner sig snarare i en gråzon där det polära seendet kritiseras. Hon vill poängtera hur vanemässigt människosläktet är och hur viktigt det är att alltid ifrågasätta den dominerande normen, oavsett varifrån den kommer och varthän den riktas.
Vad som drabbar mig så hårt med den här utställningen är dess omedelbara angelägenhet, och de som fortfarande tror att feministiska teorier enbart har att göra med ekonomisk jämställdhet, ökad pappaledighet och så vidare bör definitivt ta chansen att vidga perspektiven en smula.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration