Skip to Content

Glödande språkspel i iskallt klimat

Recensioner |

Det poetiska språket brukar vanligen inte trivas så bra med den dramatiska scenens krav på handlingsmättat agerande.  Förvaret, av Johannes Anyuru och Alexander Motturi, utgör dock ett lysande undantag. Texten formligen vibrerar av ett starkt laddat undertryck. Henrik Dahls medvetna regi håller genomgående enaktarens spelenergi på kokpunkten. Dess dramatiska temperatur spelar mellan samhällets alltmer kylslagna människosyn och de i förvarens absoluta fryspunkt både in - och utspärrade. De utifrån kommande kulturerna i vårt förvar glöder av en alldeles självklar frihetslängtan.

Publicerad: Tisdag 15 december 2009 | 09:59

Faktaruta

Taeater

Förvaret Scen: Göteborgs Stadsteater, Nya Studion Av Johannes Anyuru och Alexander Motturi Regi: Henrik Dahl Scenografi och video: Clive Leaver Kostym: Susan Salomonsson I rollerna: Sergej Merkusjev, Benjamin Moliner, Sabina Hormuz, Youssef Salama Zaki, Victoria Olmarker, Maryam Moghaddam, Mattias Nordkvist


Med en logik som för tanken till Tage Danielssons kärnkraftsmonolog, argumenterar dessa våra myndigheter lika självklart om demokratiska spelregler som de låter Försäkringskassan jaga svårt sjuka till arbetet. På samma sätt tycks man i migrationsfrågor utgå från samma slag av sannolikhetskalkyl, som med iskall konsekvens utesluter människor som inte ser ut som vi. Människor som tas i förvar måste ha gjort något fel, liksom en människa i en sjuksäng måste vara sjuk.
Det är där i glipan mellan dessa skilda former av språkförståelse pjäsen spelar. I ett vakuum där varken språk eller religioner längre kan förstå varandras gemensamma särart, och där kulturernas skenbara olikheter förstärks och används som skiljeväggar av stål mellan världens alla folk. Förvarets personal skildras möjligen litet schablonartat men de politiska beslut som ligger bakom nidbilden har ju offentliga myndighetspersoner bara förstärkt, t ex inställningen till apatiska flyktingbarn.
Inpå huden känns personalens skam och skuldladdade rädsla, både för varandra och för de förvarade. Förvarets iskalla, vardagligt skildrade, cellskräck förstärks av de förvarades låga positioner, nedåt mot golvet, och av personalens litet smygande, upprätta sätt att gå. Vi och dom. Dom och vi, med benägen hjälp av språkridåer, fyllda av de vackraste solidaritetsord. Benjamin Moliner tolkar förvarets chef Damir, i en på kornet fångad balansakt, på gränsen mellan en darrig radikalism och karriärens specifika vikt.
Henrik Dahls regi samlar skådespelarna i ett magnifikt ensemblespel med imponerande jämn styrka. Men Sergej Merkusjevs Alexej är fantastisk, särskilt i en underbar monolog, helt på ryska, ett brännglas för pjäsens centralt svindlande budskap om en möjlig språklig mötesplats. Mattias Nordkvist lyfter fram sin frustrerade och invandrarfientlige vårdare, Thomas, i ljuset. Viktoria Olmarker lyser också, liksom Maryam Moghaddam, den senare inte minst i citatet ur Obamas fredspristal om Afghanistankriget. Återigen bränner det till om teatern på Nya Studion.


Bra artikel?

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration

Senaste rubrikerna