Skeptikernas medvind kan stävjas | Fria.Nu
Per Björklund

Fördjupning


Per Björklund
Fria Tidningen

Skeptikernas medvind kan stävjas

Per Björklund har plöjt ett urval böcker ur klimatlitteraturen och slutsatsen är given: bara gräsrotsrörelser och intresseorganisationer kan pressa makthavarna att föra en radikal klimatpolitik. Men det behövs fler positiva visioner som kan väga upp klimatskeptikernas ogenomträngliga brus.


Just när klimatmötet i Köpenhamn ska inledas firar skeptikerna nya triumfer. Allt fler tvivlar på att människan påverkar klimatet eller att jorden ens har blivit varmare.

Visserligen har inga banbrytande forskningsresultat presenterats som motsäger den etablerade klimatforskningen. Det senaste århundradets temperaturhöjning har inte plötsligt utraderats. Andernas glaciärer har inte börjat växa, trädgränsen kryper inte nedåt.

Men för klimatskeptikerna spelar inget av detta någon roll, eftersom deras strategi bygger på att skapa ett ogenomträngligt brus, att genom att ständig upprepning sätta alla regler för ett normalt samtal ur spel. Med en dåres envishet vräker de ur sig argument utan minsta hänsyn till logisk konsekvens: ena stunden ifrågasätter de om det över huvud taget är meningsfullt att tala om en global medeltemperatur, strax efteråt hänvisar de till att medeltemperaturen inte har slagit nya rekord på flera år.

När inga andra argument biter vädjar skeptikerna till en diffus känsla av människans obetydlighet. ”Kan vi verkligen styra jordens klimat och temperatur som vi vill?” frågar Sveriges ledande klimatskeptiska bloggare, Maggie Thaursköld Crusell. Underförstått: idén att vi skulle påverka klimatsystemet är en form av extrem hybris. Bara i en sådan tankevärld kan den breda konsensus som de senaste decenniernas samlade klimatforskning har utmynnat i framstå som något djupt kontroversiellt, samtidigt som spekulativa hypoteser om kosmisk strålning och solfläckar framstår som trovärdiga.

Därför är Andreas Malms bok Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent, som kom ut 2007, förmodligen den viktigaste av alla klimatböcker som publicerats de senaste åren. Malm visar nämligen att en verklig förståelse av klimathotet kräver en radikal förändring av vårt sätt att se på relationen mellan jordens livsformer och dess omgivning, där de förra förvandlas från passiva objekt till att även vara subjekt, som inte bara anpassar sig till utan också aktivt omskapar sin livsmiljö.

I själva verket har livet på jorden skapat sina egna förutsättningar – bäddat ”sin egen säng med ett tunt täcke”. Så arbetade blågrönalgerna oupphörligt i hundratals miljoner år med att tvinga ned koldioxidhalten och fylla atmosfären med livgivande syre och skyddande ozon tills mer komplexa livsformer kunde utvecklas och ta steget upp på land. Biosfären är alltså inte bara det tunna lager runt jorden där liv kan existera, utan också ett rum som har skapats och ständigt omskapas av livet. Därmed kan det även raseras, och faktum är att mänskligheten redan en gång varit på väg att göra allvarlig skada på en av dess bärande väggar: ozonlagret.

Nu mixtrar vi med nästa. Människan har blivit en geologisk kraft som inom en mansålder kan orsaka lika stora förändringar av koldioxidhalten som tidigare inträffat under loppet av tusentals år. Här kommer en senkommen naturvetenskaplig insikt in i bilden: evolutionen har inte varit ett långsamt framåtskridande utan har skett i icke-linjära språng, hand i hand med kvalitativa förändringar av atmosfären och klimatsystemet, med kolcykelns olika kretslopp som förenande länk. Men sådana ”språng” framåt har en mörk motsvarighet i ”skred”, plötsliga katastrofer och massförintelse.

I dag vilar möjliga utlösare av självförstärkande uppvärmning över allt: i haven, i permafrostens metanlager, i Amazonas djungler, i isen på Grönland. Per definition är det omöjligt att exakt förutsäga när olika kedjeeffekter triggas igång. Men så har ingen heller hävdat att vi kan ”styra jordens klimat och temperatur som vi vill.” Däremot kan vi undvika att sätta igång en process som vi inte kan kontrollera – liksom det är lättare att inte att starta en skogsbrand än att kontrollera dess ursinniga dans när den väl har kommit igång, att inte utlösa en lavin än att stoppa snömassornas vansinnesfärd ned för berget.

Så hur gör vi det? Andreas Malms populärvetenskapliga tegelsten lämnar den frågan obesvarad, men andra författare har ägnat den desto större uppmärksamhet. I Makten över klimatet bjuder Chalmersprofessorn Christian Azar på en läsvärd introduktion till klimatvetenskapen och en bred och förutsättningslös diskussion kring olika lösningsförslag – tekniska och politiska.
I ett tankeväckande stycke drar Azar en historisk parallell till kampen mot den transatlantiska slavhandeln. Dåtidens plantageägare hade ett inflytande jämförbart med dagens oljebolag, och precis som försvarare av fossila bränslen menade de att slavhandeln var en förutsättning för samhällets välfärd.
När det argumentet inte fungerade tog brittiska rederier till ett annat, som också känns igen från våra tider: vid ett förbud skulle den lukrativa handeln tas över av andra nationer.

Massrörelsen mot slaveriet vann sin första seger 1807 när slavhandeln förbjöds inom det brittiska imperiet. Det var bara ett steg på vägen – men ett viktigt sådant. När Storbritannien väl hade förbjudit handeln fick även dess tidigare försvarare starka skäl att se till att andra länder gjorde detsamma. En likartad dynamik gäller i dag: När klimatopinionen i ett land blir tillräckligt stark tvingas det landets regering att driva en aktiv politik även på den internationella arenan. Om inte andra länder följer efter blir de egna åtgärderna inte bara verkningslösa, utan kan i värsta fall medföra en utflyttning av tung industri till länder med slappare regler.

Ett mer utslätat bidrag ger SEB:s chefsekonom Klas Eklund i boken Vårt klimat. Med läroboksspråk och färgglada diagram argumenterar han för att vi bör överlåta åt nationalekonomerna att identifiera de effektivaste styrmedlen för att hantera klimatkrisen. I teorin är det enkelt – sätt bara ett pris på koldioxidutsläppen! – men ”förslag till globala lösningar möter motstånd från olika nationer, partier, företag, fackföreningar och branschorganisationer – allehanda särintressen som ofta försvarar det bestående och med näbbar och klor slåss mot lösningar som de menar missgynnar den egna organisationen.”
Korrekt, men sedan när har politik formats av något annat än särintressen?

Som Christian Azar påpekar handlar klimatpolitiken inte om det tekniskt optimala utan om att träffa rätt balans mellan det optimala och det politiskt möjliga. Men en tredje avvägning finns: det moraliskt önskvärda. Just den dimensionen tillför en annan bok som kommit ut lagom till klimatmötet: Vägen till Köpenhamn av Rikard Warlenius.

Boken berättar historien om FN:s klimatkonvention och det utdragna förhandlingsspelet från Kyoto till Köpenhamn, och dess lättillgängliga genomgång av vilka frågor som står på spel samt de olika ländernas positioner kommer att vara relevant läsning långt efter det att toppmötet i Köpenhamn avslutats.

Warlenius skrift skiljer sig från Eklunds inte bara genom att placera rättvisefrågan och nord-sydkonflikten i centrum, utan också genom att de särintressen som Eklund avfärdar som ett störande moment här spelar en viktig roll. Visserligen finns de – inte minst den ökända Kolklubben – som gjort allt för att stoppa kraftfulla klimatåtgärder, men samtidigt är det bara gräsrotsrörelser och intresseorganisationer som kan pressa makthavarna att föra en radikal klimatpolitik.

Men även inom den spretiga klimatrörelsen har diskussionen om hur en radikal klimatpolitik bör utformas bara börjat. David Jonstads bok Vår beskärda del ger en lösning på klimatkrisen som skiljer sig från de tidigare nämnda genom att presentera en detaljerad färdplan mot ett fossilfritt Sverige år 2030 – för att rädda klimatet och avvärja en framtida oljekris.

Bokens kritik av konsumtionssamhället är skarp, men leder i det här fallet inte till att allt blir en fråga om individens val. Vad hjälper det att vi byter till lågenergilampor eller frivilligt kör mindre bil om vi därmed får pengar över till annan utsläppsskapande konsumtion? Det krävs helt enkelt politiska styrmedel, och bland de alternativ som föreslagits väljer Jonstad ett radikalt alternativ: koldioxidransonering. Bara ett fast tak för utsläppen garanterar att klimatmålen uppnås, menar han.

Men skälet att välja ransonering är också psykologiskt: för att acceptera omfattande förändringar i våra liv måste vi vara övertygade om att ”andra gör detsamma”. Inspirationen kommer från andra världskriget, då strikt ransonering accepterades därför att den gällde för alla.

Liknelsen haltar något. Till skillnad från ett världskrig är klimatförändringarna en katastrof som kommer smygande, över decennier och kanske sekler, och hur eniga klimatforskarna än är kommer deras varningar aldrig att bära samma psykologiska kraft som dånet från luftvärnskanoner och briserande bomber. En extrem värmebölja eller en ovanligt kraftfull orkan kan skapa en tillfällig krismedvetenhet, men den ebbar snabbt ut. Å andra sidan utgör den invändningen knappast ett argument mot att försöka.

Egentligen är det ingen strikt ransonering som Jonstad förespråkar; i hans system kan outnyttjade ransoner säljas fritt och de med lägst inkomster tjäna en hacka på de stora utsläppsbovarnas bekostnad. En stor fördel som brukar lyftas fram med sådana här modeller är just att de genom sin kombination av rättvisetänk och marknadslösning borde göra en bred politisk uppgörelse möjlig. Ändå har en del recensenter ryggat tillbaka i förfäran inför Jonstads bok, som får dem att tänka på femårplaner och politiska kommissarier som kontrollerar att vi bara tänker klimatvänliga tankar.

Ironiskt nog är det inte koldioxidransoneringen som skrämmer mest, utan försöket att visa att omställningen från fossilberoende till ett klimatvänligt samhälle inte enbart måste vara smärtsam – tvärtom kan den medföra en befrielse från konsumtionssamhällets köphets och prylfixerade statusjakt. Kanske svävar boken iväg något här, men ansatsen är den rätta.

Skrämselpropaganda motiverar sällan till handling hur välgrundad den än är, och kanske är det just positiva visioner av alternativa samhällen som klimatrörelsen behöver utveckla för att stjäla vinden ur ”skeptikernas” segel. Och för den som inte gillar Jonstads version är det faktiskt fritt fram att utveckla en egen.

Annons

Rekommenderade artiklar

Robotrevolutionen – verklighet eller myt?

Vissa varnar för massarbetslöshet medan andra ser det som en möjlighet att dela på jobben. Men hur kommer det sig att jobb som borde kunna utföras av maskiner redan i dag, inte gör det?

Fria Tidningen

Därför är vi fångar i skuldberget

I dag lånar bankerna ut pengar som aldrig förr till bostadsköp. Svenska hushålls skulder är nu över 90 procent av BNP. Men vad händer då om bostadsbubblan spricker och priserna rasar?

© 2019 Fria.Nu