Utomparlamentarismen blev för folkkär | Fria.Nu
Fria Tidningen

Utomparlamentarismen blev för folkkär

Efter en lyckad badhusfestival började den olagliga ockupationen av Aspuddsbadet bli alltför accepterad bland flertalet. Det kunde inte politikerna riskera. Ockupationen var tvungen att upphöra, om så med hjälp av direkta lögner, skriver Kristian Borg.


Häng ut handdukar från fönstren! Posta badbollar till politikerna och sätt badmössor på stans statyer!

Kreativiteten kände inga gränser när ett sextiotal badhusaktivister samlades i onsdags kväll för att diskutera färdriktningen nu när det älskade Aspuddsbadet bommats igen. Politiska partier oavsett färg skulle ha varit malliga intill sprickningsgränsen om de på sina möten kunde uppbringa en gnutta av den entusiasm som rymdes i den för tillfället lånade lokalen. Och detta trots att idrottsförvaltningens tjänstemän precis hade plomberat det fysiska rum som förenade alla närvarande.

Det levande intresset för frågan är delvis resultatet av en flerårig kamp där några entusiaster stångat sig blodiga mot stadshusbyråkratin och upptäckt hur det ligger till med intresset för närdemokrati hos våra styrande.

Lokala beslut ska förankras hos de berörda, brukar det heta från politikerna. När det gäller turerna runt Aspuddsbadet är den visionen så långt ifrån verkligheten man kan komma. Föreningen har tagit hand om byggnaden i 23 år utan kommunalt stöd. Trots enträgna försök att föra samtal med nämnder och förvaltningar, trots att man påtalat renoveringsbehovet och uppfört egna ekonomiska kalkyler, har stadshuset kört sitt eget race och valt ”den enda vägens politik”. Istället för dialog – monolog.

Aktionsgruppen Rädda Aspuddsbadet, som bildades för över ett och ett halvt år sedan, såg i slutet av september ingen annan utväg än att ockupera. Då hade badet stått tomt sedan i januari och en rivning ryckte allt närmare. Politikerna vägrade lyssna, maktlösheten tilltog i styrka.

En ockupation skulle ha kunnat verka avskräckande på en del sympatisörer. Ett bad är trots allt bara ett bad, även om det visar film och arrangerar spelningar – det drar inte nödvändigtvis samma publik som Kafé 44. Men tillströmningen av intresserade bara ökade. Ockupationen stärkte den lokala sammanhållningen och breddade kampviljan. Lokala småföretag har ställt upp, från småbarn till gamlingar har blivit aktivister.

För det handlar om så mycket mer än ett litet badhus (om än aktningsvärt med sina 91 år på nacken). Det handlar om djupt mänskliga behov av mötesplatser, och om att bli lyssnad på.

Det verkar Stadshusmajoritetens politiker dessvärre inte bry sig om. Och det finns en viktig förklaring till deras ignorans. Utomparlamentarismen började bli för folkkär.

Det händer då och då att olagliga aktioner tippar ”över kanten” och blir legitima, till och med nödvändiga i allmänhetens ögon. Som när stadsmiljögruppen Alternativ stad fångade tidsandan och lyckades mobilisera ett tusental för att rädda almarna 1971.

Men sådana aktioner är ofta isolerade företeelser som poppar upp med ojämna mellanrum, eller så är de regisserade av en redan etablerad organisation, som Greenpeace.

Det vi ser nu är istället hur gränserna håller på att förskjutas. Det har uppstått ett påtagligt behov av att skapa alternativa offentligheter. På olika håll i landet ställer många små, av varandra oberoende rörelser, krav på inflytande i närområdet med ockupation som en av alla aktionsformer.

Sedan april 2008 har över 40 husockupationer genomförts i Sverige. Det är historiskt rekord. Behoven har sett olika ut, men en tydlig tendens är att det är långt ifrån enbart anarkister som ockuperat: allt från studenter och arbetslösa till queeraktivister och muslimer har upptäckt ockupationen som politiskt verktyg. Ett öppet och utåtriktat övertagande av ett hus är nämligen fantastiskt effektfullt, eftersom det omgående visar på en brist i samhället och ett behov hos medborgarna. Ockupationer har också ofta möjlighet att få bred förankring: de flesta tycker att det är slöseri att låta ett tomt hus stå och förfalla.

En metod som åtminstone i Sverige brukade kopplas till vänstermilitanta har alltså börjat sprida sig i breda folklager. Rädslan för att ockupationer som metod fortsätter att spridas bland nya grupper och på ställen där man minst väntar sig det är också en förklaring till varför Rinkebyockupationen avbröts efter bara en vecka, mot två månader för Aspuddsbadet.

Den politiska oppositionens uttryckliga stöd för Aspuddsbadet är också viktigt i sammanhanget. Det är långt ifrån någon självklarhet att etablerade partier ställer sig positiva efter olagliga aktioner. När det trots allt händer kan man misstänka det för att vara valfläsk, men i det här fallet är det mer troligt att den civila olydnaden fungerat som väckarklocka i demokratiskt avseende. Oppositionspartierna har börjat skärskåda bristerna i den borgerliga majoritetens hantering. Dessutom hade Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan före ockupationen engagerat sig i ett bevarande, något som gjorde det lättare att sedan acceptera lagöverträdelsen.

Vänsterpartiet – som fanns på plats en stund vid onsdagens möte – gick ut hårt i ett pressmeddelande dagen efter och talade om stormningen av Aspuddsbadet som ”ett stort bottennapp för demokratin i Stockholm” och ”ett skamligt och sorgligt beteende av en ansvarig politiker”. Socialdemokraterna har betonat husets stora kulturhistoriska värde och Miljöpartiet har gett Stockholms stad skulden för att årliga inspektioner av badhuset inte har genomförts.

Oppositionen har till och med plockat med sig de olydiga elementen från gatan in i värmen, när ledamöter i protest mot rivningen satte på sig badmössor vid fullmäktigemötet tidigare i november.

Detta stöd är viktigt och välkommet, och det är bra att ockupanterna har goda kontakter med politikerna. Men det är inte självklart att det gynnar badets framtid. Det kan till och med riskera att göra en sakpolitisk fråga till en partipolitisk och öka klyftan mellan alliansen och Aspuddsockupanterna.

Maktens strategi gentemot Aspuddsbadets vänner har annars varit att ihärdigt upprepa de ekonomiska aspekterna samtidigt som man försökt skapa en polarisering mellan barnomsorg och kultur. När det inte fungerade plockade man fram trumfkortet ”stor brandfara”. Signalorden ”ny diskoteksbrand” räckte för att få badet stängt, men man behöver inte vara ett geni för att se igenom bluffen. Det finns nödutgång, brandsläckare, brandvarnare och ny nödtrappa, och badhusföreningen hade nyligen låtit genomföra en besiktning som gav 150 personer tillåtelse att vistas i lokalen samtidigt. Om det stängdes av säkerhetsskäl, hur kunde man då låta ockupationen pågå så länge?

Almstriden vanns av ”gatans parlament”, som socialdemokraten Hjalmar Mehr föraktfullt kallade den tidens aktivister. Kanske detsamma höll på att hända i Aspudden. (Även om vi ännu inte vet hur det slutar).

Vad vi ser är i alla fall hur stadskampsfrågorna börjar återvända till agendan. En tilltagande kommersialisering – precis som i slutet av 1960-talet – och privatisering av allmänna platser har radikaliserat boende i stad efter stad. Och olydigheten har börjat sprida sig bland såväl gräsrötter som politiker.

Konsekvensen av det är att legitimiteten för det politiska systemet som vi känner det ifrågasätts i grunden. Medborgarna kommer i allt högre grad att börja kräva en närmare beslutsordning, en större möjlighet att påverka i sitt närområde. Och då sitter maktfullkomliga politiker, som de som beslutat om Aspuddsbadets framtid, löst.

Fakta: 

 

När idrottsnämnden i maj 2007 sa upp avtalet med Aspuddens badförening var det bara Vänsterpartiet som reserverade sig. En annan pikant detalj i sammanhanget är att Miljöpartiet,
med sitt civila olydnadsarv, dementerat uppgiften om att man stödjer ockupationen
i Rinkeby. I en artikel på sajten Second opinion betonar MP att det var
kraven man stödde, inte ockupationen (som det felaktigt hade stått i DN).

Annons

Rekommenderade artiklar

Nu skrivs 80-talets ockupanthistoria

Boken Vårt 80-tal dokumenterar husockupationer och vänsteraktivism. "Nu skriver vi vår egen historia", säger Mandra Wabäck, redaktör.

Stockholms Fria

Proggen befriade teatern

Fria Proteatern demokratiserade teatern, fick arbetarna till de fina salongerna och åskådliggjorde konflikten mellan arbete och kapital, skriver Kristian Borg.

Stockholms Fria

Podden som skapar ett vi

Från en källare på krogen Paradiso vid Mariatorget gör Mahan Mova, Arjan Shoeybi och Victor De Almeida podden Ni e med oss, om urban kultur och framgång.

Stockholms Fria

© 2020 Fria.Nu