Kulturkritiken krisar med kapitalet | Fria.Nu
Kristian Borg

Fördjupning


Kristian Borg
Fria Tidningen

Kulturkritiken krisar med kapitalet

I USA har hälften av kulturjournalisterna fått gå de senaste fyra åren. En utveckling som kan spridas till Sverige inom kort. Kristian Borg frågar sig om en gemensam dagstidning för vänstern kan vara ett sätt att rädda det kulturella samtalet.

Häromveckan talade jag med en halvitalienare som inte sade ett ord om Berlusconi men istället med stora bokstäver berömde de italienska dagstidningarna på vänsterkanten. Vilken tyngd! Vilket djup! Vilka skribenter! I La Repubblica skriver alla de största intellektuella, envisades han och drog namn efter namn på – män, såklart – som jag hört talas om men knappast orkat läsa.

Italien har en annan intellektuell tradition, vi har inte så många sådana här i Sverige, försökte jag. Jan Guillou? sade han och förekom mig med ett skratt.

Ja, i Sverige är det ofta en lagomnivå på kritik och debatt. Min nyvunna bekantskap hade DN hemma och försäkrade mig om att han inte får ut någonting av svenska dagstidningar. Men du är ju akademiker, tyckte jag, du är kanske van vid en annan typ av texter...

I efterhand undrar jag hur svensk kritik och kulturdebatt egentligen mår. Det finns ju mycket på dagstidningarnas kultursidor som stöder känslan av att ytlighet, hafsverk och intellektuell träda breder ut sig. Och värre kan det bli. I våras sade Svenska dagbladet upp samarbetet med åtta kulturfrilansar. Upsala nya tidning slog nyligen ihop avdelningarna kultur och nöje – vilken tror ni vinner fajten? – och i USA har hälften av landets kulturjournalister fått sparken de senaste fyra åren. Det som händer i USA brukar som bekant förr eller senare hända också här.

Men i det stora hela uteblir samtalet om detta. Med tanke på tidningskrisen verkar det kanske heller inte förnuftigt att satsa på sådant som inte uppvisar direkta resultat. Under marknadens logik kostar en journalistik som hellre ställer frågor än levererar slagkraftiga rubriker alldeles för mycket. Och en av kulturjournalistikens viktigaste uppgifter är just att ställa frågor.

I början av året formulerade Tuva Korsström, numera pensionerad kulturchef och reporter på finlandssvenska Hufvudstadsbladet, i en artikel (3/1-09) några insikter som jag menar saknas i svensk kulturdebatt:

”I hela Norden har kultursidorna gått en annan väg än den som 1960-talets kulturradikaler utstakade. Man har allt mer frångått samhälls- och kulturdebatten för evenemangsuppföljning. I och med att många dagstidningar tabloidiserats har formateringskraven blivit allt starkare. Formen dikterar en strängare styrning och begränsning av innehållet.”

Egentligen är det enkelt: tankar måste återigen få ta plats på sidorna, menar Tuva Korsström och hoppas på ”en återgång till kultursidan som dagstidningens mest innovativa, överraskande och kreativa del”.

Dit är det långt. Men att kulturjournalistiken också kan vara dagstidningens puls visade sig i samband med Donald Boströms uppmärksammade artikel i Aftonbladet (17/8) om eventuella organstölder i Israel. Sedan dess har kultursidornas roll stötts och blötts: var går gränsen för vad man får säga och skriva, ägnar sig Boström åt journalistik eller illvillig ryktesspridning baserad på sjutton år gammal hörsägen? Får man skriva vad som helst bara för att det publiceras på en kultursida?

Oavsett vad man tycker i sakfrågan var debatten mycket bra och visade att kultursidan fortfarande har genomslagskraft. Alltför ofta lever kulturen annars som på undantag, i en självvald exil alternativt ett ofrivilligt utanförskap gentemot det i tidningen övriga, föregivet objektiva, materialet. Nu hamnade en vanlig kulturartikel plötsligt i debattens mitt och blev föremål för diplomatiska kriser. Alla kulturredaktörers våta dröm!

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skriver fantastiskt i ett försvarstal för artikelpubliceringen om kulturjournalistikens uppgift (6/9):

”Den ska slå upp sprickor i muren, forcera sanningen genom den homogena nyhetsförmedling som maler och maler om hur världen är beskaffad. Den ska vara en oas för spekulation, polemik, stilistik och övertygelse – utan att för den skull göra avkall på faktaunderlag.”

Den som tar denna oas i försvar bemöts dock ofta av krassa ekonomiska argument. Nöjesjournalistik är billig och lättproducerad. Många gillar att läsa den och den skapar ofta spektakulära rubriker. Klart att den får ersätta ”tyngre”, resonerande artiklar som är tidsödande i flera avseenden.

Kulturtidskrifter brukar annars föras upp som det forum där den verkligt kvalitativa kulturdebatten kan föras. Men med regeringens proposition som presenterades för ett par veckor sedan (21/9) ställer sig många frågande till hur länge det kan fortsätta så.

ulturtidskriftsbegreppet ska snävas åt, vilket riskerar att dra undan statens stöd till tidskrifter som exempelvis Arena, Mana och Fronesis, tidskrifter som är mer inriktade på samhällsdebatt än på allmän kulturbevakning.

”Sverige kommer att bli tystare. Offentligheten tamare. Kultursidorna som alltid fått impulser från alla dessa tidskrifter klart fattigare”, skriver 13 tidskriftsredaktörer och kulturchefer i ett gemensamt upprop (30/9) till försvar för den bredare definition som finns i dag.

Kulturjournalister verksamma inom svensk press har alltså anledning att redan nu inse att den amerikanska verkligheten kan närma sig oss. Eller vad säger att företag som Schibsted, som nu skär ner med 300 tjänster i Sverige (2 200 i hela Europa), kommer att prioritera kultur framför lättsammare material som feature, sport eller nöje? Inget garanterar att kapitalet – eller staten, som vi nu ser – i längden betalar för att någon ska ställa de konstiga, tidskrävande eller verkligt obekväma frågorna.

Vänstern har länge varit tongivande i svensk kulturdebatt men saknar sedan länge en egen morgontidning. Skulle en bred vänster kunna ta sig an uppgiften och ansvara för den kvalitativa kulturjournalistikens återväxt? För med tanke på den senaste propositionen är det väl tydligt att en fördjupad kulturell debatt inte prioriteras av högeralliansen.

Ett alternativ för en kulturjournalistik i kris kan så vara att följa uppmaningen från min bekantskap halvitalienaren: att alla små radikala tidningar går ihop och gör en vänsterns dagstidning. En tidning som kan verka utan hänsyn till krav på kortsiktig ekonomisk vinst. En tidning med utrymme för såväl självkritik som idédebatt och där nya intellektuella talanger kan odlas. Där recensioner delar utrymme med långa essäer om social rättvisa, jämställdhet och alternativ ekonomi. Där fördjupning inte betyder vad Idoljuryn gör på fritiden. Och där artiklarna faktiskt läses av en större och bredare grupp människor än i dag för respektive tidning.

Idén är långt ifrån ny, mothuggen kommer alltid lika snabbt: ”Vänstern kan inte samarbeta!” ”Vem skulle vilja annonsera?” ”Hur ska den finansieras – med stöd av LO, så att sossarna tar över tidningen och gör den till partiorgan?”

Problemen är uppenbara, invändningarna fullt rimliga, men låtsas att det faktiskt går, som Klassekampen i Norge som alltid kommer upp som exempel i sammanhanget. Med utgivning sex dagar i veckan och 12 000 prenumeranter. Mer än vad varje enskild vänstertidning i Sverige har i dag.

Daniel Suhonen, redaktör för SSU:s tidning Tvärdrag, är en av dem som kanske ivrigast förespråkar idén. Hans förslag är en LO-finansierad, men redaktionellt oberoende, dagstidning. Ur sin utgångspunkt ser han en sådan tidning som ett oslagbart sätt att ta tillbaka makten över det offentliga samtalet från de borgerliga.

”När produktionen av egna intellektuella inom arbetarrörelsen har avstannat blir rörelsen svarslös inför samhällsförändringarna. Avsaknaden av konstruktiva förslag skapar en brist på självförtroende som hotar vänsterns ställning. /.../ Hur länge kan arbetarrörelsen vänta med att starta medier som med vänstervärderingar börjar försöka påverka det mentala politiska landskapet?” skrev han tidigare i år tillsammans med Jens Lundberg i Tvärdrag (2/2).

Frågan är som sagt komplicerad, men nog är den värd att diskutera. Man kan tänka sig att representanter för olika veckotidningar och tidskrifter (både papper och webb) till att börja med sätter sig ned tillsammans. Och pratar. Om huruvida behovet över huvud taget finns. Om vi kan lita på att mainstreammedia kan (fortsätta) hålla en hög nivå på det kulturella och politiska samtalet i tider då kapitalet krisar. Om vad man menar med ”vänster” och om, och i så fall hur, en kultursida i vänsterpress skiljer sig från en i en tidning med storkapitalet i ryggen. Om det ligger något i antagandet att en stor vänsterdagstidning är bättre än ett myller av tjugo små tidningar. Om det ena utesluter det andra. Eller om det bästa är att fortsätta som förut, var och en på sitt håll.

Se det här som en utmaning – eller kort och gott en fråga.

Fakta: 

Läs även enkäten med Josephine Askegård (Arbetaren), Johan Ehrenberg (ETC) och Jacqueline Forzelius (Yelah.net).

Vad tycker du? Skulle en vänsterns dagstidning vara läsvärd, önskvärd eller ens möjlig? Mejla [email protected].

Annons

Rekommenderade artiklar

Beväpnat entreprenörskap

Säkerhet som vara

Sedan kalla krigets slut har de privata säkerhetsbolagen fått en allt större roll i krig och konflikter. Varför? Och vad får det för betydelse för mänskliga rättigheter och demokrati? I den tredje och sista delen i serien Säkerhet som vara synar Kristian Borg den privata säkerhetsindustrins militära intressen.

Fria Tidningen

Polis under press

Säkerhet som vara

Säkerhetsindustrin växer globalt med 7 procent per år, omsätter 150 miljarder och sysselsätter miljontals människor. Det är en bransch där frågor om demokrati och transparens, mänskliga rättigheter och arbetsrätt borde ha hög relevans. Ändå är det märkligt tyst. I del 2 av artikelserien Säkerhet som vara granskar Kristian Borg privatiseringen av polisen.

Fria Tidningen

Bakom privata galler

Säkerhet som vara

Säkerhetsindustrin sysselsätter miljontals människor och är på stadig uppgång. I vår nya artikelserie Säkerhet som vara utforskar Kristian Borg detta gränsland mellan offentligt och privat. Första delen handlar om den privata fängelseindustrin, en riktig tillväxtbransch som drar fördel av en förändrad syn på brott och straff.

Fria Tidningen

Enkät: Vad tror du om en gemensam dagstidning för vänstern?

Vad tror du om en gemensam dagstidning för vänstern? Och med tanke på utvecklingen i USA, där hälften av kulturjournalisterna har fått sluta, skulle en sådan tidning kunna vara en räddning för kulturjournalistiken, om – eller snarare när – motsvarande händer här?

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu