Fria Tidningen

Tortyren fortsätter i Irak

Efter tortyrskandalen 2004 förvandlades Abu Ghraib till Iraks mest övervakade fängelse. Alla förhör skrevs ner i förväg, videofilmades och bedömdes av en stab psykologer och advokater. Men tortyren flyttade utanför fängelsemurarna. Fria Tidningar har träffat Joshua Casteel, en av de så kallade etiska förhörsledare som anställdes för att förbättra Abu Ghraibs rykte.

Joshua Casteel är 26 år, från Iowa i amerikanska mellanvästern. För en dryg månad sedan besökte han Sverige för att berätta om sina erfarenheter i Irak.
Han skickades till Abu Ghraib i juni 2004 som tolk och förhörsledare. Tre månader tidigare hade bilderna på torterade och förnedrade irakiska fångar publicerats i medier världen över. Efter detta ändrades rutinerna hastigt på Abu Ghraib, berättar Joshua.

– Befälen var oerhört medvetna om att omvärlden hade ögonen på oss. De förklarade att gränsen mellan vanliga förhörsmetoder och tortyr absolut inte fick överskridas, men vi anmodades att ha tårna på den. Inför varje förhör fick vi lämna in en detaljerad förhörsplan som sedan skulle godkännas av advokat, psykolog och befäl. Men på andra håll fortsätter de att tortera.

Hur vet du det?

– Jag såg spåren av tortyr på männen jag förhörde. De som kommer till Abu Ghraib har redan passerat genom händerna på mobila förhörsteam, specialstyrkorna eller marinkåren. Mina kollegor där berättade öppet om metoder som att förhöra med hammare, att kasta människor nerför trappor, klä av dem nakna och hälla kallt vatten över dem. De brukade skratta åt hur mjuka vi blivit på Abu Ghraib. Därute är det minsann annorlunda, sa de. En vän till mig som tillhörde ett mobilt förhörsteam försökte ange sig själv för att ha begått krigsförbrytelser. Befälhavarna vägrade att ta emot anmälan.

Under 2006 har rapporter från Amnesty, Human rights watch och nu senast FN alla sagt samma sak: de amerikanska trupperna fortsätter att tortera systematiskt. Det program som Rumsfeld initierade 2003 och som introducerade hårdare förhörsmetoder i Irak genom att bland annat skicka dit experter från Guantánamo, har alltså enbart övergivits på Abu Ghraib.

Varför torterar de? Finns det en sadistisk mentalitet hos soldaterna?

– Det är inte främst ett problem hos soldaterna. Till viss del kan de tortera för att hämnas egna förluster under en räd. De är också mycket unga och inte alls förberedda på vad som väntar dem i Irak. Men framför allt är det ett resultat av politiska beslut. Soldaterna uppmanas att vara hårda för att få ut mer information. Jag menar dock att tortyren är fullständigt kontraproduktiv i kriget mot terrorismen. Som jag såg det skapade den bara mer hat mot trupperna. Dessutom är det ett ganska värdelöst sätt att få reda på något.

Många amerikanska ungdomar blir lockade till Irak med löften om gratis utbildning och andra förmåner. Joshua Casteel var inte en av dem. Han åkte för att han var övertygad republikan och ville göra sin plikt efter elfte september. När han beskriver vad han föreställde sig innan han kom dit låter det som en riktig sagovärld – blodtörstiga terrorister och tacksamma befriade förtryckta som skulle räcka över blommor till hjältemodiga soldater. Istället mötte han vanliga människor täckta av blåmärken och sår, som torterades för att de inte erkände och som inte erkände för att de inte visste.

– Det var ju vanliga taxichaufförer! Fjortonåriga skolpojkar! De här killarna var ju inte skyldiga till något. Det var fel allting, från början till slut. Man hade tagit in folk slumpvis. Det kunde vara saker som att de bodde i en by där ryktet sa att det skulle finnas terrorister. Så soldaterna går in och tar vem som helst, de hittar en koran hemma hos någon och griper hela familjen. Rapporterna som åtföljde fångarna var fulla av vaga insinuationer och undertecknade med fejkade namn som Kalle Anka.

Du sa att soldaterna inte var förberedda på verkligheten som möter dem. Hur tar det sig uttryck?

– Alltså, kriget förs i realiteten av artonåriga killar och tjejer från Iowa. De har ingen koppling till utgången av kriget och vet inte vad de är ute efter. Ordern lyder: Döda eller tillfångata alla antidemokratiska styrkor. Stor förvirring. Vad är en antidemokratisk styrka? Där har vi problemet med det så kallade byförsvarssystemet.
I byar där det inte finns en fungerande polis har invånarna själva upprättat en slags vaktstyrka, berättar Joshua. En man i varje kvarter får patrullera gatorna.

– Det här förstår inte de amerikanska soldaterna. De rusar in och ser bara en arab med k-pist och duk över huvudet. För dem är det en solklar terrorist.

Hur upplevde du stämningen bland soldaterna?

– Jag skulle säga att en fjärdedel av trupperna består av riktigt idealistiska människor, som känner att de är där för att rädda världen. Det är andra världskriget som spökar, alla krig blir som upprepningar av det, där vi räddar ett land från dess tyranner. Det har Bush varit skicklig på att utnyttja i sin propaganda. Ytterligare en fjärdedel är cyniska och bittra och väntar på att få åka hem. Hälften gör bara sitt jobb. De ser sig som vilka arbetare som helst.

– Ledningens sätt att hålla uppe moralen är att överösa oss med utmärkelser av olika slag. Ni har förändrat Abu Ghraibs ansikte, hette det. De ville att man skulle berusa sig på hjältemod, men det enda vi ville var att bli fulla... Många är inte gamla nog att få dricka hemma i USA.

Nu skriver Joshua en bok om sina upplevelser och åker runt och talar som medlem i Iraq veterans against the war.

– En del i min familj är besvikna på mig. Min faster kallade mig förrädare en gång. Men, du förstår, det jag var mest rädd för, det var inte att dö. Jag vande mig vid tanken efter ett tag. Utan det var att döda någon. Jag har riktat vapen mot elvaåriga fåraherdar. Det är saker som får en att fundera över vad man egentligen sysslar med.

De amerikanska styrkorna är på väg bort från Abu Ghraib. Fängelset har överlämnats till irakiska myndigheter. Den officiella orsaken är att dess utsatta läge så nära Bagdad gjorde det till en måltavla för terrorister. Men det betyder också att den enda plats i Irak där man aktivt förhindrade tortyr har stängts.

Joshua Casteel vill inte spekulera i orsaker eller effekter, men säger att han har hämtat en positiv lärdom från sin tid på Abu Ghraib:

– Det jag såg visar att regeringen kan stoppa tortyren om viljan finns. Tortyr är inget som bara råkar hända för att man släpper soldaterna lösa. Utan den var ett resultat av beslut på hög nivå och upphörde i det ögonblick man vidtog åtgärder. Att filma förhör, låta experter godkänna frågorna och bedöma dem i efterhand, det borde vara självklart. Och att tortyren fortsätter beror på att regeringen tror sig ha ett intresse av den.

Fakta: 

<h2>Joshua Casteel var 17 år när han tog värvning i armén. Juni 2004 till januari 2005 var han i Abu Ghraib. I dag är han 26 år. Han har skrivit två pjäser om sina erfarenheter i Irak och skriver nu <em>The Book of Joshua</em>, som berättar om hans åtta år i den amerikanska armén. Boken tar också upp hans konvertering, från evangelisk kristendom till katolsk pacifism. I dag är Joshua styrelsemedlem I Iraq veterans against the war, som vill att alla trupper omedelbart ska lämna Irak.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Det meningslösa kriget lärde oss inget

I dag är det tio år sedan USA gick in i Irak och de mänskliga och ekonomiska kostnaderna för ockupationen har varit oerhörda. Ändå har ingen svensk krigshetsare dragit lärdom. Istället riskerar de att göra om samma misstag igen, skriver Pierre Gilly.

Fria Tidningen

Ockupation skapar nya självmordsbombare

En förutfattad mening hos många är att religiös fundamentalism ligger bakom den våg av självmordsbombningar som vi sett under 2000-talet. Andra har insett att det i själva verket är ockupation, förtryck och desperation som ligger bakom. Själv skrev jag en artikel i Svenska dagbladet innan Irakkriget bröt ut, i polemik mot Jan Björklund som ställt sig bakom planerna på att angripa Irak. I artikeln ”Du glömde viktiga fakta, Björklund” varnade jag för att terrorismen skulle öka om USA med flera skulle starta ett krig.

Fria Tidningen

Skildring av krigets eroderande fasor

Ett par dagar efter Irakkrigets början 2003 sitter femtonårige Omar intill vägkanten i Diyala öster om Bagdad. Han är indränkt i sin familjs blod och gråter hejdlöst. En grupp amerikanska marinsoldater står bredvid en sönderskjuten buss som bland andra Omars familj åkte i. Soldaterna hade order om att stanna alla bilar och skrek ”stopp!” och sköt varningsskott när minibussen närmade sig.

Fria Tidningen

Krönika: Krig med ett leende

USA:s nye president är inte en fredskandidat. Han utesluter inte militära medel mot Iran och vill trappa upp kriget i Afghanistan. När nu världen jublar över Barack Obamas seger vill Pierre Gilly påminna om att amerikanska presidenter alltid tvingas anpassa sin politik efter det militärindustriella komplexets behov.

© 2024 Fria.Nu