Göteborgs Fria

Kulturkrönikan

Nu när hela världsekonomin som vi känner den har kommit igenom skärselden och verkar vara på återhämtningen kan det vara på sin plats med en liten reflektion om pengars betydelse. Tre olika förhållningssätt till pengar representeras av tre tänkare ordnade i fallande grad av världsligt och andligt inflytande: Usama bin Ladin, Groucho Marx och jag själv.

Usama, Groucho och Jag

”Det som hände den 11 september i New York var enormt, vilken måttstock man än använder, och dess verkningar är ännu inte över. […] De ekonomiska konsekvenserna kan inte beräknas, tack vare deras storlek, ökande utbredning, mångfald och komplexitet. Du ska se att beloppet når 1000 miljarder dollar, lågt räknat, tack vare dessa lyckade och välsignade attacker.” (Usama bin Ladin intervjuad av Taysar Alluni, 21 oktober 2001)

Det är uppenbart att Usama, även om han inte tar på sig ansvaret för dådet, ser det som en legitim handling. Att han gör en djupdykning i de huvudsakligen ekonomiska och finansiella förlusterna – hur mycket pengar som förolyckats – gör honom för all del till en modern, utilitaristisk filosof. Men det känns onekligen ganska futtigt och ovärdigt av någon som många – obegripligt nog – ser som en andlig ledare.

”När jag ändå är i New York ska jag reda ut lite skattetrassel. Myndigheterna hävdar att jag är skyldig dem en miljon dollar. Jag menar att de bara ska ha 3,85. Det var fel av mig att försöka dra av dessa 3,85, det erkänner jag nu, men deras krav på en miljon tänker jag kämpa mot med naglar och tänder (mest naglar, eftersom jag har mer naglar än tänder).” (Brev från Groucho Marx till Goddard Lieberson, 9 december 1955)

Det vanliga temat i mycket av Grouchos korrespondens: att betala skatt är ett otyg, skattemyndigheten är ett otyg och att lura dem är inte bara en viktig princip, det är coolt också. Detta måste förstås genom de lager som den judiske komikern förkroppsligar: eftersom judar genom historien levt i marginalen av det ordinarie samhället har de ofta tvingats vara synnerligen skötsamma, flitiga och laglydiga. Det är utifrån bakgrunden att det är så fullkomligt otänkbart att han skulle försöka lura skattemyndigheten som han skämtar om att han gör det.

”Då jag tänkte på hur många ställen på nätet som krönikan jag skrev för FRIA publicerats på kom jag fram till att min betalning var 7 kronor och 50 öre. Detta är kanske vad den är värd, men det är inte det den kostar. Nu tror jag inte att FRIA ligger bakom alla publiceringar, eller har full kontroll över nätets tendenser att sprida digital information. Men en smygande känsla infinner sig att någon kalasar på konjak och gåslever samt avslutar sina excesser med en vällagrad Cohiba på min bekostnad. Med detta vill jag vänligt men bestämt kräva en högre ersättning: 8 kronor per publicering. Eller ta del av gåslever.” (Jag till redaktören på FRIA, 11 augusti 2008).

Kort och gott ett försök att tjata mig till en högre ersättning för mina krönikor.

Så vad har de tre exemplen sagt om hur man kan förhålla sig till pengar? Medan Usama gottar sig åt andras förlust av pengar (glaset är tomt) och Groucho gnäller över att skattemyndigheten tar hans pengar (glaset är halvtomt), så gör jag det enda raka och fiskar efter mer pengar (glaset är halvfullt). Vad kan man dra för slutsats? Eftersom Usama är långt mer förmögen än Groucho var och jag är, och eftersom världsekonomin som vi känner den förmodligen kommer att få sig en än värre törn innan årets slut: Usama har rätt inställning. Förstör det de andra har så blir det du har mycket mer värt. Om du gör jobbet ordentligt så sitter du på det enda som är värt något. Vad det nu kan vara värt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Låt oss återinföra flogistonteorin

I dessa Nobeltider undrar FRIA:s Daniel Sterner: Vart tog de vetenskapliga revolutionerna vägen? Med ett begränsat historiskt perspektiv på en sisådär hundra år finner man att utvecklingen av banbrytande, omstörtande och revolutionerande vetenskapliga teorier verkar ha avstannat.

Fria Tidningen

Dekadent dekalog

FRIA:s favorit-dj Daniel Sterner har funderat och satt ihop en sammanställning med en – på ett eller annat sätt – dekadent låt per årtionde från 1910-talet och framåt.

Göteborgs Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2024 Fria.Nu