För livet i marginalen
Judith Butler är kanske mest känd för de banbrytande genusteorier som hon introducerade för en bred publik i och med Gender trouble (1990). Hennes genomslagskraft var så stor att du i dag inte på allvar kan uttala dig om feministiska frågor utan att på ett eller annat sätt förhålla dig till butlerianska termer som performativitet eller parodi.
I takt med att Butlers klassiska verk om genusproblematik analyseras sönder inom vitt skilda akademier har hon själv, allt sedan utgivningen av Precarious life (2004), breddat sin repertoar genom att utarbeta en moralfilosofisk hållning avsedd att möta dagens samhälleliga och politiska klimat.
I nyligen utkomna Krigets ramar utvecklar Butler den tanke hon med kraft förde fram i Precarious life genom att applicera den på modern krigföring; nämligen frågan huruvida det går att bygga en moralfilosofi på grundantagandet att det mänskliga livet är fragilt och helt beroende av andra individer för dess överlevnad. Denna insikt bör, enligt Butler, leda till en ökad respekt för den Andre, snarare än att världen delas in i vissa läger där det mänskliga livets bräcklighet lindras genom att, med krig som det mest extrema exemplet, öka sårbarheten i andra läger.
Krigets ramar består av fem essäer som ursprungligen skrevs mellan 2004 och 2008. De är fullt möjliga att läsa var för sig, men bildar tillsammans en sammansatt enhet av text som inte drar sig för att problematisera några av filosofins största frågor.
Med titelns ”ramar” syftar Butler på hur krig av medierna ramas in på ett sätt som gör att vi som konsumenter inte kan begråta exempelvis irakiers förlorade liv. Bokens undertitel – När är livet sörjbart? – döljer för Butler fler frågor än vad det kan verka. Ett genomgående tema i boken, och i Butlers samlade produktion för övrigt, är vad som egentligen kvalificeras som liv. Om vi inte kan begripliggöra krigsoffer som aldrig benämns mer än som siffror i notiser, är de då sörjbara? Och går det ens att säga att vi uppfattat dem som liv? Har vi aldrig uppfattat dem som liv kan vi heller aldrig säga, än mindre sörja, att de har dött.
I kapitlet ”Sexualpolitik, tortyr och sekulär tid” visar Butler hur hennes egen kamp för rätten till mångfaldigade sexualiteter i dag annekterats av konservativa krafter i västvärlden för att stänga ute flyktingar och stämpla dem som förmoderna. I Holland ombeds exempelvis asylsökande att kommentera fotografier där två män kysser varandra och kategoriseras genom sina svar som positivt eller negativt inställda till modernitet. Det är med sorg som Butler frågar sig om hennes kamp har instrumentaliserats till den grad att den nu kan användas som ett motiv för att etablera kulturell olikhet. Samma strävan efter kulturellt olikhetsskapande ser Butler som drivkrafterna bakom de förnedrande fotografierna som läckte ut från Abu Ghraib-fängelset i Irak.
Judith Butler har ofta beskyllts för – med viss rätt ska sägas – att vara svårläst och alltför akademisk i sitt språk. Det vore sorgligt om det hindrade någon från att läsa Krigets ramar. Dels kan man inte begära att det ska vara möjligt att närma sig de ämnen som Butler gör utan att väva in många gånger komplexa filosofiska resonemang, dels är hennes senare produktion rent textmässigt klart mer lättillgänglig än de tidigare alstren.
Butlers språk är vackert och färgat av en rasande lidelse för de liv som i bästa fall existerar i marginalen, i värsta fall aldrig ens uppfattas som liv. Jag hoppas att den här boken får den läsekrets som den förtjänar. Judith Butler är en alltför viktig författare för att enbart gå till historien som den som vitaliserade feminismen när det behövdes som allra mest.
Judith Butler är professor vid Institutionen för retorik och komparativ litteratur vid University of California.
Litteratur
Krigets ramar. När är livet sörjbart?
Författare Judith Butler Förlag Tankekraft