Anna Anka är allt vi kan prata om | Fria.Nu
Birger Schlaug

Synpunkten


Birger Schlaug
Fria Tidningen

Anna Anka är allt vi kan prata om

Jag lovade mig själv att inte skriva ett ord om Anna Anka. Men löftet kunde jag inte hålla. Egentligen är jag förstås mer road av Paul Anka, hennes man. Han var en halvrisig rocksångare, som ett skivbolag lanserade när Elvis vände ryggen till genom att tvingas tillbringa två år i lumpen istället för att fortsätta sin karriär. Året var 1958. Elvis blev deporterad till Västtyskland för att köra jeep.

Paul Anka sjöng slätstruken musik under tiden. Han var en svärmorsdröm, en sån sort som tevebolagen gärna ville visa upp i sina familjeprogram. Elvis hade de inte velat ta i med tång, han sjöng svart musik, var rebell och skapade en ny vildvuxen art, nämligen tonåringar. Men tevebolagen fick krypa till korset, Elvis drog för stor publik, väckte för mycket känslor som bara måste visas upp. Inte minst när han, som enda vit, stegade in på svarta klubbar för att lyssna på blueshjältar. Eller när han vägrade spela för segregerat publik. Södern hatade honom. När de inte älskade honom.

Paul Anka var en blek kopia till Elvis. Att han nu drabbats av en kvinna från 1400-talet är väl inte mer än rätt. Och att kristdemokraterna, innan de förstod innebörden av det där med de dagliga knäfallen med tillhörande avsugning, suktade efter henne som partimedlem är oändligt komiskt. Efter ett tag ångrade de sig. De ansåg väl att en rimlig kristdemokratisk synpunkt är att knäfall under vilodagen bör reserveras för något mer fromt än det Anna Anka förordar.

Anka symboliserar den stora backlashen när det gäller jämlikhet - begreppet feminism är ju på väg att bli ett skällsord igen. För nu är det Alliansen som tagit initiativ, det är Alliansen som formulerar problemen och oppositionen som tvingas förhålla sig till den verklighetsbeskrivning som Alliansen predikar. Allt medan Tomas Bodström sätter sig i styrelsen för ett bolag som driver privatskolor. Vilken komedi!

Stackars Mona Sahlin har att förhålla sig till allt detta. Den rödgröna trekanten talar retoriskt om att rättvisa måste återskapas, att fattiga ska får mer och rika betala mer. Och så slår man till med några få miljarder i höjda skatter som svar på att regeringen snart sänkt skatterna med 100 miljarder… Återföra allt till utgångsläget när borgarna tog över vågar man inte. Men det lustiga är ju att inte ens då (kursivt) var samhället speciellt rättvist. Hur ska man då åter göra landet rättvist genom några ynka kronor i förmögenhetskatt och fastighetsskatt?

Alliansen har tagit strypgrepp på de rödgröna, som inte vågar gå till val på de höjda skatter som krävs för att göra det som de säger att de vill göra. Sossarna är livrädda för att tappa marginalväljare till Alliansen. Och Miljöpartiet talar om försiktiga (kursivt) skattehöjningar, måna om att framstå som ett småborgerligt alternativ, som försvarar vinstsyftande skolor och häftiga riskkapitalbolag inom sjukvården. Och som givetvis inte vågar kritisera konsumtionssamhället med ett ord.

Och så är det då det här med arbetslinjen. Medborgarlinje är det ingen som talar om. Sänkt arbetstid är helt borta från debatten. Tanken att gå från tillväxt- och konsumtionssamhälle till utvecklingssamhälle - där fri tid, kultur och social närvaro får växa - är bannlyst i båda blocken. De är båda fångar i ekonomismens tankesfär.

Därmed finns det inget alternativ i svensk politik. Det vi, så här i blockpolitikens fördummande tidevarv, har att välja mellan är om inte pest och kolera, så åtminstone pest och antibiotikaresistent dubbelsidig lunginflammation.

I en sådan tid finns inte mycket annat att tala om än Anna Anka. Och inse att riksdagen är den reella världens svar på Ankeborg. Och att partiledare och språkrör är varianter på Paul Anka. Själv drömmer jag om rebeller.

Fristående krönikör för Fria tidningar.

”En rimlig kristdemokratisk synpunkt är att knäfall under vilodagen bör reserveras för något mer fromt än det Anna Anka förordar.”

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu