Skip to Content

The Bats strålade ikapp med solen på Röhsska

Recensioner | Det är ganska färglatt inne på Röhsskas innergård. Jag får reda på att det är det danska modeoraklet Vibskov som haft en gul workshop i det ständigt växande projektet Bygget. Gult blir man glad av, men den här kvällen är förklaringen till min sinnesstämning en annan. Det fina popcombot The Bats från Nya Zealand är på besök för att fira sin nysläppta platta på det Göteborgsbaserade skivbolaget Kning Disk.
Publicerad: Tisdag 2 juni 2009 | 19:13

Faktaruta

Musik
Röhsska den 1 juni
Live: The Bats, Sambassadeur, paulsimon, Super!

Mattias Nilsson, fanatisk älskare av allt som har med nyzeeländsk pop att göra och dessutom skivbolagsdirektör, ger ut bandets nya cd The Guilty Office, som vanligt i en exklusiv handgjord utgåva.

The Bats, som startade redan 1982, har blivit lätt grånade men låter förvånansvärt pigga och vitala. Bassisten och sångaren Paul Kean är på strålande humör och verkar uppenbart tillfreds med att vara ute på turné.
Mestadels kör bandet nytt material och bäst låter de när stämsången mellan Paul Kean, Robert Scott och Kaye Woodward får verka. Tillsammans med det karakteristiska intensiva och gnistrande gitarrspelet skapas rena glädjeruset hos den för kvällen något till åren komna publiken.

Kvällen avslutades nere på Löparhuset på Stamgatan där kvällens två andra band, paulsimon och Super!, fick stå på scen (Röhsska får inte ha livemusik efter 22).
Super! är ett nytt högintressant band som verkar ha överdoserat på Spacemen 3, Suicide, Chrome och Loop för att nämna några. Bandet består av Christoffer Fransson, sång och gitarr, och Albert Sjöstam, synt och bas och för kvällen är de förstärkta med Jens Hellqvist på synt. Mäktiga kaskader av vitt brus. Coolt. Men kanske skulle man vilja att de åtminstone vågade ta några steg utanför de ramar som deras hjältar stakat upp.

Den självklara stjärnan på Löparhuset är Simon Olsson från avsomnade Silverbullit, som framträder med sitt nya projekt paulsimon. Paul är för övrigt Paul Kjällman (Honey is Cool). Det är fantastiskt kul att se Simon Olsson på scen. Han har en sån karisma, sån närvaro och framförallt sjunger han med en fantastisk passion. Än så länge är det covers som gäller. Bäst är den inledande magiska versionen av The Clash's Str 8 2 Hell. Dessutom dammar de av en gammal låt av det alltid dammiga Journey innan det är dags för avslutningen – en grym version av Led Zeppelins Whole lotta love.
Missa inte nästa tillfälle att se ett av stans mest intressanta band - paulsimon.


Bra artikel?

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration

Senaste rubrikerna