Fria.Nu

Träder över flummighetsgränsen

Första gången jag hörde Göteborgsbandet Kultiration var i samband med att gruppens andra album, Grogrund, släpptes 2005. Fördomar kan fungera som ett effektivt hörselskydd, men den genretypiska andligheten till trots var jag snabbt tvungen att kapitulera. Marcus Berg sjöng om att tåga ut ur Babylon och om att odla jorden som om han trodde på vartenda ord, som om han bodde i en värld där varken trådlöst internet eller iphones existerade. Och vem uppskattar inte en god saga?

Besvikelse står dock i intim relation till förväntningar, och sannolikt var det därför uppföljaren Döden föder lämnade mig något desillusionerad. Ett fåtal mycket starka spår kändes inkastade i en ofullständig helhet där engelskspråkiga experiment hämmade den självklarhet som varit styrkan i Kultirations gestaltning. Där gruppen flera gånger trampade farligt nära eller över gränsen till pretentiös dussinspiritualism, vilket förtog en stor del av den tjusning som låg just i det okonstlade.

Samma sak kan dessvärre sägas om det nya, självbetitlade, albumet. Som ingen annan sedan Peps i dennes glansdagar kunde – och kan fortfarande när de vill – Kultiration leverera svensk reggae med obestridlig känsla. Det lät ärkesvenskt, accentuerat av den varsamt vårdade folkmusiktraditionen. Och det lät alltigenom autentiskt, utan att gruppen behövde lägga in ironiska vinkar eller referenser som signalerade politisk tillhörighet eller sympatier.

Tveklöst är Kultiration fortfarande skickliga musiker, Marcus Berg fortfarande en av Sveriges bästa på sång. Men problematiken kvarstår. Av skivans elva spår är texterna i fem fall på engelska. Dåligt är det inte, men inte heller i närheten av så bra jag vet att det skulle kunna vara.

Två spår är resultatet av mötet med en anonym munk på Bali och framförs helt eller delvis på sanskrit. Skickliga musikaliska arrangemang? Som alltid. Intresseväckande, medryckande? Nja.

Det enda riktiga utropstecknet är Lejoninna, där en lång kärleksförklaring till en vagt definierad och tydligen kärleksfull skapare mynnar ut i upptempo och en driven refräng, mer repetitiv än det bästa från tidigare album – men lika medryckande.

Kultiration vet ju hur man ska göra, varför verkar de inte vilja?

Hippies.

Fakta: 

Musik

Kultiration

Artist Kultiration Bolag I-Ration records

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Suverän Pirinensamling

När Kvarteret Kniven, en samlingsvolym över Joakim Pirinens 1980-tal, kom 1989 utnämndes den av Expressens kulturredaktion till årtiondets bästa svenska bok. När Galago nu, 20 år senare, ger ut en nyutgåva har originalets redan imponerande 256 sidor utökats till 416 för att kunna härbärgera även delar av Pirinens 1990-talsproduktion.

Fria Tidningen

Världspolitiken som tragedi och fars

På världssamfundets politiska arena utspelas en maktkamp mellan hökar och fredsduvor. USA:s president och Storbritanniens premiärminister vill kriga, men måste först besegra motståndet inom de egna administrationerna. Och mitt i denna konflikt hamnar Simon Foster (Tom Hollander), en brittisk biståndsminister som har mycket att lära om mediehantering.

Fria Tidningen

Med litteraturen som livlina och försoning

”En av de verkligt stora grafiska romanerna, jämförbar med Marjane Satrapis Persepolis eller Art Spiegelmans Maus”, skriver förlaget om Alison Bechdels Husfrid, som tre år efter utgivningen i USA nu iklätts svensk språkdräkt. Det är ett minst sagt anspråksfullt påstående, och det gjorde mig redan från början skeptisk.

Uppsala Fria

Bromander låter tuschen styra intensiteten

Henrik Bromander, som för Fria Tidningars räkning nu tecknar serien Kidnappningen, har gjort skönlitterär debut. Och med risk för att låta viktig – något man kanske undantagsvis kan tillåta sig då man följt en upphovsmans produktion (nästan) från början – är Det händer här i stort sett exakt vad jag väntat mig.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu