Arkeologi som politiskt vapen
El’ad är de enda som verkligen fattat vilken enorm kraft som finns i arkeologin, konstaterar Yoni medan vi passerar förbi vakterna utanför ingången till den arkeologiska parken City of David. ”De enda – förutom vi.”
El’ad, förkortning för ”El Ir David”, är en judisk bosättarorganisation vars uttalade syfte är att ”judaisera” Jerusalem, med fokus på den äldsta delen av Jerusalem söder om Tempelberget, som i dag är en del av den palestinska byn Silwan. Principen för deras arbete är samma som alla religiösa samfund använt för att hävda politiska anspråk i Jerusalem: hitta en helig plats, bygg ett monument på platsen och se sedan till att tjäna en hacka på de pilgrimer som kommer på besök.
Miljongåvor från anonyma utländska bidragsgivare kombinerat med direkt och indirekt politiskt stöd från israeliska myndigheter, polis och förvaltning har lett till att El’ad lyckats ta över 70 procent av egendomarna i Wadi Hilwe-kvarteret i Silwan. Sedan 1998 driver El’ad också den arkeologiska parken - den enda nationalpark i Israel som förvaltas av en politisk organisation och inte av Israeli national parks authority – och finansierar nya utgrävningar som utförs av Israel antiquities authority.
”Arkeologin används här som ett politiskt vapen”, säger Yoni. ”El’ads turer, som har mellan 350 000 och 400 000 besökare per år, fokuserar enbart på den bibliska historien kring kung David och den judiska perioden fram till förstörelsen av det andra Templet år 70. Sedan gör de ett jättehopp till slutet av 1800-talet, när fattiga jemenitiska judar som inte accepterades i det judiska kvarteret innanför murarna bosatte sig i området.”
Yonathan (Yoni) Mizrahi gör sedan drygt ett år alternativa arkeologiska visningar av området.
”Arkeologi är att söka igenom lager efter lager, att besöka tidigare kulturer och lära sig något om deras samhällsstruktur, språk och kultur”, förklarar Yoni. ”Arkeologiska utgrävningar är en del av vårt världsarv och tillhör inte någon specifik grupp.”
Omsatt i praktiken betyder detta att man under en tur med Yoni får höra både om den kanaaneiska kulturen, kung David, sociala skikt i Jerusalem på 700-talet före vår tidräkning (”de rika har alltid bott högst upp på kullen, och de fattiga längst ner, precis som i dag”), något om de många små knubbiga kvinnogudabilder i lera som hittats, engelska 1800-talsarkeologer som grävde med Bibeln i handen, El’ad och den judiska bosättarrörelsen i Jerusalem, hotet om husrivningar i Bustankvarteret och också om de jemenitiska judarna som bodde i Silwan från slutet av 1800-talet och fram till 1936 och som hade goda relationer med sina arabiska grannar.
Turen slutar i det gemensamma protesttält som Wadi Hilwe-invånarna satte upp i februari 2008 för att protestera mot utgrävningarna och tunnlarna under husen. Jawad Siyam, en av de mest framträdande palestinska aktivisterna, berättar för turdeltagarna om hur de uppfattar bosättarnas aktiviteter i Silwan:
”I Wadi Hilwe bor ungefär 7 000 palestinier, plus 300 bosättare som har alla rättigheter”, förklarar Jawad. ”Vi har inga skolor, dagis eller ungdomsgårdar, däremot har vi husrivningar och får böter för varje liten förseelse. Polisen och nationalparksmyndigheten samarbetar med dem i syfte att driva ut oss härifrån. Vi protesterar på flera sätt: genom att lägga in petitioner till HD och till israeliska domstolar, och genom att organisera oss. Det här tältet är en del av vår icke-våldsstrategi.”
På väg tillbaka till västra Jerusalem stöter vi på grupper av turister som långsamt tränger sig fram längs gränderna i det judiska och armeniska kvarteret. När vi passerar Davids torn i det ljumma solskenet minns jag ett stycke ur dikten Turister av Yehuda Amichai:
Jag sade till mig själv: räddningen kommer endast om deras guide säger till dem: ”Ser ni den där romerska bågen? Den är inte viktig: men alldeles bredvid, till vänster lite längre ner, sitter en man som har köpt frukt och grönsaker till sin familj”.
<h2>Anna Veeder är frilansskribent bosatt i Israel och fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>