Lyxmiddagen var ren skräpmat | Fria.Nu
Nette Enström, inledarskribent.

Inledare


Nette Enström
Fria.Nu

Lyxmiddagen var ren skräpmat

Nyligen bjöd några vänner på en sällsamt lyxig middag, lika god som nyttig – direkt från containern. Mina vänner kallar sig sopdykare, eller friganer (från engelskans freegans) eftersom de lever på samhällets överflöd. De återvinner mat som affärer av olika anledningar slängt, ofta långt innan bäst före-datum passerats.

När nya varor anländer en butik innan de gamla är slut sorteras de fort ut, även om det är fullt dugliga livsmedel, om det saknas utrymme. Likaså kastas livsmedel om förpackningen är skadad, men innehållet välbehållet.

På den exklusiva middagen av sopor kunde vi njuta av en fräsch sallad till förrätt, delikat valnötspaj med ost och svamp till huvudrätt och en rik fruktsallad med soya-yoghurt, cashewnötter och russin till dessert. Till dryck serverades en lika fräsch och återvunnen flädercider. Och allting prima vara!

Så varför betala för mat som kan återvinnas gratis, utan att det sker på någons bekostnad? Den frågan borde föregås av en viktigare fråga: Är överflödet över huvud taget acceptabelt i en värld där vissa människor inte alls har råd att äta och även svälter?

Vi lever i ett hysteriskt konsumtionssamhälle där enorma överskott produceras av nästan allt som marknaden erbjuder. Detta makabra överflöd belyser en kapitalismens antites: behov och efterfrågan styr uppenbarligen inte alls vad och hur mycket som tillverkas.

Men det är inte bara livsmedelsbutiker som slänger fullt ätduglig mat. Det gör även privathushållen. Enligt Naturvårdsverket kastar svenska hushåll årligen omkring en miljon ton mat. Varje enskild sopa är kanske inget att bråka om, men när man snackar om en miljon ton (!) är det omöjligt att inte se problemet som strukturellt. Man kan kalla det systemfel.

I Sverige lever många människor under existensminimum. Dessa saknar ofta egen försörjningsförmåga, men äger ändå rätten till ett värdigt liv enligt alla konventioner om mänskliga rättigheter. Rätten till mat är en grundläggande rättighet, men som gäller allt färre. I landet Lagom har vi gått en extrem väg från välfärdssamhälle till överflödssamhälle, med ökade klassklyftor och nyfattigdom. Det, om något, är sopigt.

För mina sopdykarvänner är det självklart att ta hand om den mat som butikerna slänger. Men samtidigt som de gläds över allt de hittar är de också kritiska till det system som skapar detta överflöd och därmed deras egen livsstil. Sopdykning är verkligen bisarrt, men mest bisarr är den ohållbara produktionen av överflöd.

Annons

© 2020 Fria.Nu