Silvio Orlando står gärna i centrum
Den Berlusconi-kritiska filmen Kajmanen hade premiär i samband med det italienska parlamentsvalet och kom att bli ett viktigt inlägg i den politiska debatten. Skådespelaren Silvio Orlando berättar för SFT att han inte gillar konflikter, men säger samtidigt att det finns något upphetsande i att befinna sig i centrum av den politiska diskussionen.
En kajman är en mindre krokodil, med liten kropp men stora käftar. Filmen Kajmanen av Nanni Moretti skildrar inte djurlivet, utan en B-filmproducents liv. Producenten, Bruno Bonomo, ligger i skilsmässa med sin fru, det går utför både på jobbet och hemma och ingenting känns riktigt bra. Men en dag får Bonomo manuset till Kajmanen i sin hand av den unga kvinnan Teresa. Detta manus växer så småningom till en film i filmen, en berättelse med starkt politiskt innehåll.
Silvio Orlando spelar B-filmproducenten Bruno Bonomo och jag träffar honom på Italienska kulturinstitutet. Solen steker utanför, det är sent i september och Orlando har en tjock kavaj på sig. Han sitter i en grön galonfåtölj men reser på sig och ler milt när vi tar i hand. När jag frågar varför han valt att spela i just Kajmanen, säger han:
– Jag valde inte, jag valdes. Nanni Moretti och jag har samarbetat länge. Sedan 1988, det blir nästan tjugo år. Moretti bad mig att provspela för rollen och det gjorde jag, men jag kom också med ett hot. Jag sa: väljer du någon annan än mig till rollen så tar jag livet av mig, säger Orlando med ett brett leende.
Jag frågar vilken del av filmen han själv tycker mest om. Den politiska, den om relationen mellan Bruno Bonomo och hans fru eller kanske den del som skildrar en B-filmares öde?
– Min rollfigur lever ju ett mycket komplext liv. Han gör bokslut både inom privatlivet och yrkeslivet. Även om allt går emot Bruno har han ändå en förhoppning om att få ihop sitt eget liv. Det är för mig den mest intressanta delen av filmen, och även den mest poetiska.
Hur skiljer sig filmen från dina tidigare projekt?
– Det är inte första gången jag deltar i filmer som har ett våldsamt politiskt budskap. Jag gillar inte konflikter, men det finns något upphetsande med att befinna sig i centrum av den kulturella och politiska diskussionen.
Jag var på semester i Italien i våras. Då greps en av Italiens stora maffialedare, och samtidigt var valkampanjen i full gång. När jag pratade med människor om det hela fick jag ofta höra att det var de styrande som var den riktiga maffian. Hur tänker du kring det?
– Att svara på den frågan är att gå på minerad mark. Jag vet inte om Berlusconi har några direkta kopplingar till maffian. Många ifrågasätter hans stora förmögenheter och som privatperson tycker jag inte att man ska behöva ifrågasätta och undra. Berlusconis sätt att styra lämnar många obesvarade frågor, många problem sminkas över. Se till exempel på alla domstolsprocesser som rinner ut i sanden. Under Berlusconis makt finns det så många frågor utan lösning. Styr man ett land bör man ha lösningar på vissa problem.
Vad tror du om Italiens och demokratins framtid?
– Det behövs något som skakar om. Någonting nytt. Den som lever får se, men jag är hoppfull. Det finns något hos italienarna, som förresten också syns i filmen. Just när det är som svartast finns en stolthet. Det kan vända när som helst.
I filmen är det en ung kvinna utan större förmögenheter som ger manuset till Bruno Bonomo. Detta efter att alla större bolag har sagt nej till att producera filmen. Tror du att filmen någonsin hade blivit verklighet om manuset hade skrivits av en riktig Teresa?
– Det finns många unga regissörer som vågar ta sig fram i Italien, säger Orlando. Men när det gäller pengar finns bara två möjligheter: antingen söker man bidrag av Berlusconi, för att förenkla det hela, eller av RAI, statstelevisionen. Det är svårt att göra filmer, men det är ännu svårare att få dem att bli sedda. Det är bara när filmer blir sedda som de existerar.
Silvio Berlusconi förlorade premiärministervalet i Italien i april i år med en mycket knapp marginal. I dag är Romano Prodi premiärminister.