G20 överger marknadsfundamentalismen
Detta är G20:
• G20 består av världens 19 länder plus EU. Gruppen inrättades efter den finansiella krisen i Östasien 1999 just för att kunna hantera kriser där G8-gruppen behöver ett bredare samarbete. • Fullvärdiga medlemmar är EU, Argentina, Australien, Brasilien, Frankrike, Indien, Indonesien, Italien, Japan, Kanada, Kina, Mexiko, Ryssland, Saudiarabien, Storbritannien, Sydafrika, Sydkorea, Turkiet, Tyskland och USA.
G20:s sex löften:
• Att skapa förtroende för ekonomin, tillväxt och sysselsättning.
• Att reparera det finansiella systemet för att återställa utlåningen.
• Att stärka regleringen av finansmarknaden för att återuppbygga förtroendet.
• Finanisiera och reformera internationella finansinstitutioner för att lösa denna kris och förhindra framtida kriser.
• Främja global handel och investeringar och förkasta protektionism för att bygga välstånd.
• Verka för en inkluderande, grön, återhämtning.
G20-ländernas ledare har enats om ett stödpaket på 1 100 miljarder US-dollar för att möta den globala lågkonjunkturen. Dessa ska gå till såväl långivning som satsningar, och tillväxtlinjen ligger orubbligt fast. Samtidigt har till synes små men viktiga steg bort från den nyliberala modellen tagits.
Inför G20-mötet hade Storbritanniens premiärminister Gordon Brown utlovat det ”största stödpaket världen skådat”. Många tvivlade på att löftet skulle infrias. Anledningarna var flera. Dels för att Tyskland och Frankrike drev samma linje som på hemmaplan den svenska regeringen, att alltför offensiva satsningar på stimulansåtgärder riskerar att urholka nationella offentliga finanser. Dels för att Kina är den överlägset största enskilda långivaren till USA. Kinas innehav av amerikanska statsobligationer värderades enligt officiella siffror från januari till 739 miljarder US-dollar, men ett inflationsdrivande stimulanspaket skulle kunna få värdet att dala snabbt.
Trots de befarade motsättningarna lyckades G20 presentera ett större stödpaket än de flesta förväntat sig, och Gordon Brown lade an en triumferande ton när han på torsdagen mötte media för att presentera de sex åtaganden mötet enats om.
– Detta är dagen då världen kom samman för att slå tillbaka mot den globala recessionen. Inte med ord, utan med en plan för global återhämtning och för reformer. Och med en tydlig tidtabell för hur detta ska uppnås. Vårt budskap i dag är klart och tydligt: vi tror att vi i detta nya globala tidevarv är beroende av varandra för vårt välstånd. Vi tror att globala problem kräver globala lösningar. Vi tror att tillväxt måste delas för att kunna bli beständig och att handel återigen måste bli tillväxtens motor.
Totalt ska G20-länderna satsa 1 100 miljarder US-dollar för att möta krisen. Av dessa går 500 till Internationella valutafonden, IMF, – vars tillgängliga kapital därmed tredubblas – för att förstärka långivningen till krisdrabbade länder.
IMF ska också sätta 250 miljarder av sin egen valuta – de så kallade särskilda dragningsrätterna – i omlopp för att öka likviditeten i världsekonomin, samt ur sin reserv sälja guld till ett värde av 100 miljarder, vilket ska gå till stödinsatser i fattiga länder.
Resterande 250 miljarder US-dollar går till exportkrediter för att stimulera den världshandel G20 hoppas är lösningen på krisen.
Att vilja stimulera handeln kan utifrån ett kapitalistiskt perspektiv tyckas helt oproblematiskt, men G20-ledarnas retorik och praktik handlar om ett brott med en ordning där finansiella spekulationer drivit tillväxten och fått en oproportionerlig betydelse i ekonomin. En ordning som, när finanssektorns kreativa risktagande fallerade, exponerade hur smärtsamt sårbar världsekonomin var.
– Det gamla ”Washington consensus” är över, sade Gordon Brown i sitt avslutningstal. I dag har vi nått en ny konsensus.
Begreppet ”Washington consensus” är förknippat med en nyliberal marknadsfundamentalistisk syn på samhällsekonomin, där all reglering av kapital och finansmarknader är av ondo. Att G20 nu är berett att överge denna syn är på sikt det sannolikt viktigaste resultatet av mötet.
Konkret har detta tagit sig uttryck i att G20 enades om principer för striktare reglering av bank- och finanssektorerna, inklusive de hedgefonder som Europeiska centralbanken 2006 kallade ”farligare än fågelinfluensa”, samt åtgärder mot världens skatteparadis. Hur G20:s inriktningsbeslut ska implementeras är ännu oklart. Riktlinjer ska tas fram av Baselbaserade Financial stability board, FSB, som hittills varit ett informellt forum för större länders finansministrar, centralbankschefer och internationella finansinstitutioner. FSB ska också se över möjligheterna att begränsa bonusar inom bankväsendet i syfte att hämma risktagande.
Dessa krav drevs hårdast av Frankrike, som ville att en global finansinspektion med ett tydligt mandat skulle inrättas. Samtidigt uppges de ha bromsat av Kina, som har starka intressen i de insynsskyddade finanscentrumen Hong Kong och Macao.
I onsdags kväll hölls ett bilateralt möte mellan Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Kinas dito Hu Jintao. Resultatet tycks ha blivit det förslag som G20 presenterade.
Och priset för kompromissen? Enligt brittiska The Guardian ett franskt uttalande om att ”inte i någon form” stödja tibetanska självständighetssträvanden.
Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration
Tipsa om det här
G20 överger marknadsfundamentalismen
