Bild:

BILD: Mats Bäcker

Teaser:

RAF-ideologerna Ulrike Meinhof (Frida Röhl) och Gudrun Ensslin (Saskia Husberg) har det synbarligen trevligt. Men även om Tribunalen lyckas diskutera terrorism på ett otvunget sätt är föreställningen distanserad, tycker Tomas Håkanson.

Odogmatiskt men kyligt

Kulturnyheter | Teater Tribunalens enorma scenrum är vitkaklat och belyst av starkt ljus. Här ska tydligen frågor om samhället och terrorismen genomlysas och skoningslöst avslöjas i teatrarna Tribunalens och Galeasens gemensamma uppsättning av Ulrike Maria Stuart. Nobelpristagaren Elfriede Jelineks pjäs är ingen färdig dramatext, snarare ett arbetsmaterial för regissören – ett textsjok på sex timmar mest bestående av långa monologer. Författaren uppmanar uttryckligen varje teater att göra sitt eget urval och sin egen version av texten.

Publicerad: Onsdag 25 mars 2009 | 13:16

Teater

Ulrike Maria Stuart

Av Elfriede Jelinek Översättning Magnus Lindman Scen Teater Tribunalen Regi Mellika Melani I rollerna Per Grytt, Saskia Husberg, Alfons Röblom, Frida Röhl Scenografi Bengt Gomér Musik Dror Feiler Spelas t o m 11 maj

Titelfiguren Ulrike är förstås Ulrike Meinhof, och hennes öde sätts i relief mot drottning Maria Stuart som hon skildras i Friedrich Schillers pjäs, en stark, kämpande kvinna som precis som Ulrike dog efter många år i fängelse. Kopplingen till Schiller och Maria Stuart är dock svår att upptäcka för den som inte har läst programbladet, för på scenen är den inte särskilt tydlig.

Föreställningen handlar på sätt och vis om regissörens och ensemblens kamp med Jelineks svårtuggade text.

– Fattar ni något? frågar skådespelarna varandra och publiken vid ett tillfälle. Här finns ingen direkt handling, snarare är det en lösryckt revyform ständigt kretsande runt samma tema: terrorismen, villkoren för politisk kamp, och som kontrast det småborgerliga stillsamma livets lockelser. ”What’s left of the left”, frågar föreställningsaffischen provokativt.

Ulrike Maria Stuart borrar särskilt i den skräckblandade fascinationen inför det tyska 70-talets vänsterterrorism: det bombastiska, omänskliga språket i RAF:s kommunikéer och ultimatum, myten om Ulrike som den stora hjälten som dog för en rättvis sak, terroristerna som snygga, sexiga, popkulturella ikoner. Det hjälper förstås att dö en ung, våldsam död om man vill bli en modern myt. I den groteska slutscenen ligger Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin bekvämt utsträckta i en grav, läser, dricker vin och har det synbarligen trevligt – med bombbälte om midjan och nedblodade ansikten.

Föreställningen har en intressant teatral form och diskuterar viktiga frågor på ett öppet, odogmatiskt sätt. Skådespelarnas hjältemodiga kamp med texten får oftast utmärkta resultat, särskilt är Frida Röhl en minnesvärd Ulrike Meinhof. Ändå känner jag mig märkligt oengagerad. Helhetsintrycket blir alltför kyligt intellektuellt, alltför abstrakt. Jelineks ordkaskader gör sig kanske bättre på boksidan än på scenen.

Tomas Håkanson