Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, skrev i en artikel i Socialvetenskaplig Tidskrift för några år sedan om de statliga institutionerna som demokratibärare. Anledningen var en analys av en studie gjord av en amerikansk statsvetare Robert Putnam, en studie av Nord- och Syditaliens demokratiska utveckling, som han beskriver i 'Den fungerande demokratin'. Putnam visade då att ett rikt föreningsliv och kooperativt företagande i norr starkt hade påskyndat demokratiseringen där, medan Syditalien var mer eftersatt på grund av bristen på ett rikt föreningsliv och kooperativt företagande.
Bo Rothstein menade att Putnam missat vikten av de statliga institutionernas betydelse som demokratibärare och att bristen på tillit till dessa i södra Italien också påverkade utvecklingen där negativt.

Något som båda dock missade i sina analyser är katolska kyrkans betydligt starkare fäste i Syditalien och kvinnors lägre förvärvsfrekvens där som betydelsefulla faktorer för skillnaden i utvecklingen.
Åter till Sverige. Till de statliga institutionerna hör även universiteten och statsvetenskapliga institutioner, det tror jag vi kan vara överens om.
Sören Holmberg, även han professor i statsvetenskap och tidigare känd som en saklig och kritisk sådan, inte minst när det gäller valanalyser, går ut i media och menar att röster på småpartier kan välta eller ändra i det politiska läget. Sant, så långt.
Det han dock inte reflekterar över är att småpartierna kan byta ut en del gamla partier (som kanske gör bäst i att lämna arenan ett tag för nya politiska idéer). I sitt senaste uttalande utgår han från att det ändrade maktförhållandet direkt slår ut höger eller vänsterblocket. Kanske är det läge för en ny politisk karta som inte fokuserar på höger- vänster utan på andra konstellationer? Blir det mindre intressant då? Knappast!

Kanske behövs det en mindre revolution även inne på de statsvetenskapliga institutionerna så att de blir de demokratibärare som Bo Rothstein påstår att de är. Eller ska de fortsätta förvalta den innevarande makten?
Det är därför också oerhört intressant hur flera framträdande statsvetare (oftast män) nu reflekterar över valrörelsen och gärna spär på debatten om riskerna med småpartierna som vägdelare. Det är också uppenbart att kvinnor som organiserar sig antingen osynligggörs eller förlöjligas.
I Sverige har under en lång tid vänstern starkt motsatt sig en utveckling av den sociala ekonomin som också kallas den tredje sektorn. Detta trots att den är en avgörande faktor för ett fortsatt demokratibygge i Sverige och i övriga världen. Den lade faktiskt grunden för en allmän rösträtt och vår välfärdsstat. Nya politiska rörelser ingår i den sociala ekonomin både i Sverige och i världen i övrigt.
Låt oss i stället bejaka den som demokratibärare!