Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria.Nu

Framtiden

Jag minns det som igår. När det var fel att män var män och kvinnor körde bättre än höns. Jag var 11, 15 och till och med 20 och det hela framstod som lika obegripligt som nu. Det hela, jag menar livet och omständigheterna. Hur man pratade och betedde sig. Man sa en sak men menade en annan. Precis som nu. Man sa en sak men man gjorde en annan.

Och Bomben var en apa på ens rygg. Det skiljer sig. Nu är det miljön. Eller, i folkmun, klimathotet. Men på det hela taget var det likadant. En hotbild fanns, man kunde rabbla siffror och man tänkte knappt på något annat även om man gjorde sitt bästa för att hålla skräcken tillbaka.

Vad pratar jag om? Jag pratar om 80-talet. Det var svartvitt för mig, det är mitt starkaste minne. Dels var jag ung och alla frågor kunde besvaras med ja eller nej, oftast nej, men också rent estetiskt. Jag läste svartvita fanzines, lyssnade på skivor med svartvita omslag och änglarna i Wim Wenders Himmel över Berlin såg allt men i svartvitt och jag, som såg filmen, gjorde likadant.

När 80-talet började hade punken varit död i två, tre, somliga skulle säga fyra år. Och ersatts av olika sorters postpunk. Dels förstås de outbildades, trasproletariets och landsbygdens version. Hardcore, oi, gängkultur. Vi mot dem. Anarkist-A:n och hakkors. Skinnjackor mot bomberjackor. Och upplopp i England, svarta mot vita. Vänster mot höger.

Allt pressades in i lite punkarhjärna i norr som förstås hann med att vara barn också. Friluftsdagar och skidåkning på isen. Tvålen i håret smälte i februarisolen och sved i ögonen. Eftermiddagarna på elementet i konsumfoajén tills personalen körde bort en.

Men även somrar med bad i småbåtshamnen. Förskollärarlönen som trots tre syskon räckte till en språkresa i Bognor-Regis. Portobello road som 13-åring, vi smet från gruppen för att leta Rough trade- och Dischargesinglar. Köpte stora svarta hallon som vi delade på vägen dit. Köpte nitar som vi en sommarnatt på balkongen tryckte in i våra skinnjackor.

Det fanns även en annan sida av 80-talet. De intellektuellas, konstnärernas och författarnas. Och när jag var 15–16 upptäckte jag den. Tidningar, svartvita förstås, och reportage om Birthday party, Brion gysin och Michael Strunge.

När Olof Palme mördades vinglade jag omkring på Notviken full på snodd sprit och snodda öl. Och förskolläraren väckte mig tidigt morgonen efter och jag trodde att jag hade åkt dit. Men det var för att vad berätta om vad som hade hänt i Stockholm natten innan.

Jag minns det här dunklet som en ljus tid. Kontrasterna var tydliga och det var lätt att välja sida. I det här hårda, polemiska fick man ändra sig och byta inriktning när helst man kände för det.

Jag är inte dummare än att jag begriper att det först och främst och allra mest hör ihop med att jag växte upp och aldrig på riktigt granskades. Jag var obetydlig och befann mig 100 mil därifrån och kommunikationsmöjligheterna med exempelvis Stockholm var inte som nu omedelbar. Jag är medveten om att det är fullt möjligt att mina minnen och känslor färgar mina åsikter och att det gör dem lika värdelösa som min föräldragenerations oändliga vurm över det eviga 60-talet. Spela roll, vad kan jag göra åt det? Det är möjligen de äldres prerogativ, detta att minnas och romantisera. Och att knapphändigt dölja sitt förakt för samtiden. Och att jag numera alltså tillhör dessa äldre.

Så jag vidhåller med den dementes envishet. Det fanns en vänster som fortfarande var vänster och en höger som uppfattades som marginell och farlig. En allmänt accepterad höger som inte lurades, som var tydlig i sina avsikter. Man ville att de rika skulle ha det bra på bekostnad av de som hade det sämre. Och en arbetarrörelse som var populistisk men som helt klart stod på de svagas och sårbaras sida. Och det fanns tydliga extrema alternativ till de båda. Det var hårt men det fanns riktning och anledning. Nu är allt mittemellan. Inte lika dystopiskt och nihilistiskt. Och ingen tänker på bomben. Det var värre då, framtiden var värre. Den framtid som är nu.

Fakta: 

<h2><a href="http://www.fria.nu/byline/mattias-alkberg">Mattias Alkberg</a><br>är artist och&nbsp;<br>fristående&nbsp;<br>krönikör för&nbsp;<br>Fria Tidningar.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Måndag morgon, Stockholm

Ge mig en timme. Jag kan få ihop en text som passar i just det här formatet, nåt man kan läsa på nån minut, på en timme. Till exempel om vädret. Många tycker det är lågt och enkelt kvällstidningsaktigt att prata om vädret, ännu mer så att skriva om det. Lite billigt. Ungefär som att prata om kungahuset, till och med om man har invändningar. Jag tycker ju om att irritera. Lite i största allmänhet, som ett äldre syskon kan göra. Jag är äldsta barnet. Jag är visserligen inget barn längre, jag är 42 år och har barn som är över 20, barn som är över 15. Men ränderna går aldrig ur.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Vägen till ett eget språk

I våras skrev jag två lite längre artiklar i Norrbottens-Kuriren på temat Rocklydirik. Ett ord som inte riktigt finns, men som uppfanns av Christer Sandelin och som för mig betyder Licensia Poetica, alltså konstnärlig frihet, ”Poetens tillstånd" att frisera sanningen för konstens skull. Textförfattarens privilegium att behandla språket, orden som sjungs, hur som helst . I ett specifikt populärmusikaliskt sammanhang.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Road Movie

Vad pratar vi om? Vi pratar om vad som egentligen hände när Damon Suzuki hoppade av Can, skivorna efter Future Days. Vi pratar om olika. Självbild till exempel. En av oss kan läsa av folks mellanhavanden innan de själva kan det. Den och den kommer att bli ihop fastän de inte ens gillar, knappt ens känner, varandra ännu. Men kan man placera in sig själv i det? Kan man se hur man själv kommer att reagera innan man hamnar i ett läge, oavsett vilket, men vi menar inte rena krislägen som våld mot den egna personen, dödsfall i familjen. Vi menar vid förälskelse. Svek. Vardagliga situationer.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Samtidigt, vid sidan av

Märkligt hur sommaren kan få mig att hamna ur fas med samtiden. Inte för att samtiden har särskilt mycket att erbjuda. Mer än den i min omedelbara närhet; skolavslutningar, frågor som rör hur vi ska sy ihop den yngstes allra sista dagar på dagis.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Slutspel

När detta skrivs är vi i slutspelstider. Jag menar basketen, basketligan. All annan sport skiter jag mer eller mindre i. I bemärkelsen att jag låter det styra min vardag i alla fall.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu