En uppgiven estet | Fria.Nu
Fria.Nu

En uppgiven estet

Andreas Gursky är fotokonstens megastjärna. Hans två foton av interiören i en lågprisaffär såldes 2001 för 3,3 miljoner dollar på en auktion, ett rekord som står sig. Hans berömmelse grundar sig på jättebilderna av stora hus, evenemang med mycket publik, turister i landskap och den västerländska modernitetens miljöer omplacerade till nyrika samhällen på olika håll i världen. Människorna ses ofta på stort avstånd.

Moderna museet speglar nu Gurskys 30-åriga karriär. Uppgiften hade varit omöjlig på grund av bildernas stora format, om man inte som Moderna hade valt att visa ett mindre antal bilder i originalformat och de övriga i mer hanterlig storlek.

Han började hemmavid och fotograferade gasspisen, de gamla på byvägen och åskådarna till de lyftande planen vid hemstaden Düsseldorfs flygplats. I takt med att karriären tog fart har arbetsfältet vuxit. Han skildrar lyxhotellet i Shanghai, börsen i Kuwait, ett laboratorium 1 000 meter under jord i Japan eller en Madonnakonsert. Han har sagt att han vill göra en encyklopedi om världen.

Under årtiondena efter andra världskriget skapade Magnums fotografer andra bilder, en encyklopedi om världens politiska och sociala konflikter. Gursky skildrar starkt likriktningen när världens börsmäklare, biltävlingar, bankpalats och slitna bostadskomplex konvergerar mot det västerländska sättet att ordna världen.

Men var är konflikterna, friktionerna, sorgerna, människornas ansikten? Varför visar han bara moderniteten som ockuperar öknen, affärerna och arbetsplatserna – och inte globaliseringsförlusterna, världarna som försvinner? Han fångar landskapskitsch i Bahrain, James Bond Islands, konstgjorda öar som ska göra verklighet av film, men inte Gulfstaternas gästarbetare. Han tycks ointresserad av fotot som dokument.

Man ska främst se Andreas Gursky som estet som längtar till forna tiders måleri och som mest intresserar sig för former och färger. Han söker de horisontala linjerna som om världens kaos får honom att retirera till fast mark. Han fascineras av människomassor på avstånd, men tycks skrämmas av massans latenta hot.

Filmkonsten uppvisar masscener från Eisenstein och Riefenstahl till Hollywoods dans- eller krigsfilmer. Det vanliga är att massan gestaltar eller betonar känslor och viljor, men hos Gursky tycks massan behöva kontrolleras. Han tycks inte hemma i världen. Kanske känns det lugnare att fotografera välkontrollerade propagandatrupper i Pyongyang än invånarna i Bombays kåkstäder – men det blir definitivt tråkigare bilder.

Andreas Gursky drar sig inte för att manipulera fotografierna genom att ta bort hus och människor eller lägga ihop många foton för att få renare bilder. Ett exempel är Biblioteket (Stockholms stadsbibliotek) där både människor och delar av interiören tagits bort. Ett annat exempel är Depå, som visar servicepersonalen kring två Formula 1-bilar. Publiken är hämtad från Shanghai, medan människorna på marken är från Nürnburgring. Det spelar ingen roll – läktarna är ritade av samma arkitekt. Dessutom manipulerar Gursky servicepersonalen till att bli lika välkomponerad som människorna i Uccellos Slaget vid San Romano från 1455, eller i Gericaults Medusas flotte (1819).

Men man kan i dag kräva mer av en konstnär med globala ambitioner. Globalisering, är det bra eller dåligt? Jag tror inte att Andreas Gursky förstår frågan, att han inte känner för den.

Fakta: 

Konst

Arbeten 80–08

Vem Andreas Gursky Var Moderna museet Pågår t o m 3 maj

Annons

Rekommenderade artiklar

Munch målade själens källarskrubb

I år firas konstnären Edvard Munchs 150-årsjubileum. Niels Hebert påminner om några centrala verk och tecknar en skiss av konstnärens bakgrund, som lär ha varit ett rent helvete.

Fria Tidningen

SVT sätter ord på tystnaden

SVT:s dokusåpa Konstkuppen och dess programledare Lena Philipsson har sågats av kritikerna. Niels Hebert tycker att programmet är ett exempel på genial folkbildning.

Fria Tidningen

Krönika: Måttfullhet en grogrund till censur

Vad handlade revolutionen i Egypten om, på ett allmänmänskligt plan? Hur såg Egypten ut innan den 25 januari 2011? Niels Hebert reflekterar kring ett möte med filmaren Amal Ramsis, vars dokumentär Forbidden hade Sverigepremiär i förra veckan.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu